Både Johansson och Arkelsten lyfter fram Margaret Thatcher. De är inte ensamma om det. I valet ställde Sveriges Television frågan till 5 000 kandidater, hälften svarade och Thatcher hamnade i topp tio hos Moderaterna och Kristdemokraterna.

Den här Thatchervurmen är rätt vanlig inom delar av den icke-socialistiska opinionsbildningen även utanför partierna, men är inte helt logisk. Det handlar om selektiva minnesbilder, mytbildning kring och missuppfattningar av Thatcher. Sedd i helfigur kan hon inte rimligtvis vara en förebild för en modern svensk politiker nära mittfåran. Libertarianer överskattar i sin tur Thatchers radikalism och principfasthet.

Visst hade thatcherismen sina förtjänster. 1979 hade Storbritannien en av Västeuropas största statliga företagssektorer som ett arv från Labours nationaliseringar efter andra världskriget, en genomreglerad ekonomi, en ineffektiv offentlig servicesektor och en ovanligt militant och skrupelfri fackföreningsrörelse – gruvfackets äskande av pengar till strejkkassan från Libyen ger en bild.

Thatchers konservativa regeringar tog sig an detta med framgång. Staten drog sig ur ägandet av olje-, stål-, flyg-, bilföretag. Marknadskonkurrensen skärptes. Beställar- och utförarsystem infördes i sjukvården och gjorde den något effektivare. Facket fick lära sig att det är väljarna som bestämmer landets politiska kurs.

Dessa reformer var riktiga och mätt med dagens mått rätt okontroversiella. Samtidigt var Thatchers retorik mer radikal än hennes politik och hon var en betydligt större anhängare av den fria marknaden i ord än i handling. Thatchers regeringar införde exempelvis aldrig något skolpengsystem och höll benhårt fast vid de orimligt generösa räntesubventionerna för bostadslån.

Mer än något annat var Thatcher en klass-kämpe, en bevakare av medelklassens intressen – ”vårt folk”. Hon hade inte mycket till övers för överklassen, inte minst inom sitt eget parti, som hon betraktade som karaktärssvag, och föraktade underklassen som hon menade bär själv ansvar för sin lott.

Denna hennes blindhet i socialpolitiska frågor i en tid då klyftorna vidgades och den sociala utslagningen i Storbritannien ökade, delvis på grund av regeringens politik, är en sida av Thatchers antiliberalism men det finns fler.

Hon tillhörde en minoritet i partiet som var anhängare av dödsstraff. Hon talade ofta om att kvinnans naturliga plats är i hemmet – vilket uppenbarligen inte gällde henne själv – och gjorde lite för att bereda vägen för kvinnor i politiken. Under sina dryga elva år som premiärminister och hundratals regeringsutnämningar utsåg hon bara en kvinna, Janet Young, som under ett år var minister utan portfölj. Thatcher backade till att börja med upp de vita apartheidregimerna i Rhodesia och Sydafrika, då hon såg konflikterna där i första hand ur ett Kalla kriget-perspektiv.

Och inte minst – Thatcher var en nationalist och motståndare till fördjupad integration i EG/EU, vilket också ledde till hennes fall. De som nu tillskriver Thatcher någon sorts insatser för Östeuropas demokratisering glömmer att hon, tillsammans med Francois Mitterand, även gjorde sitt bästa för att hindra Tysklands återförening. En stark tysk stat ingick inte i Thatchers plan för Europa.

Svenska borgerliga politiker bör finna bättre förebilder.