Mitt i detta sitter medborgare som är beroende av tågen, kommunpolitiker som förväntas ”göra något” och – inte minst – personalen längst ner i tågoperatörernas hierarkier som får ta ovett från frustrerade resenärer.

Visst är tanken något naiv, men nog vore det bättre om alla aktörer tog sin del av ansvaret. Är SJ:s alla tågfel verkligen Trafikverkets område? Och visst har alliansregeringen anslagit mer pengar till drift- och underhåll än den gamla rödgröna riksdagsmajoriteten men det är uppenbarligen för lite i förhållande till behoven. Enligt Trafikverket har trafikvolymen ökat med sex procent bara under det senaste året.

Det handlar inte minst om att förvalta redan gjorda investeringar i järnvägsnätet – som Svealandsbanan och Mälarbanan. Sittande regering kan inte fly sitt ansvar för detta.

Men i det som nu händer finns även ett kommunalt ansvar, inte minst i vår region. Störningarna i tågtrafiken sammanfaller nu med SJ:s ändringar i tidtabellen på Svealandsbanan och i förbindelsen mellan Flen och Stockholm. Eskilstuna och Strängnäs kommuner är på väg att komma överens med SJ om att ha kvar snabbtåget Eskilstuna-Stockholm med stopp i Strängnäs. Notan för de två kommunerna blir elva miljoner per år. Det läggs alltså ovanpå de årliga 30 miljonerna som regionens upphandlingsbolag Mälab betalar till SJ för att turtätheten på Svealandsbanan inte ska försämras i övrigt. Vad som händer med Flens helgtåg till Stockholm framöver är dock oklart.

Så kan det inte fortsätta. Den ständigt osäkra tågsituationen försämrar förutsättningarna för att bo och arbeta i Sörmland och Mälardalen.

Frågan är också om solo- och paråkningar av det slag som Eskilstuna och Strängnäs nu ägnar sig åt är en bra framtidsstrategi. Det är förståeligt att de måste ha sitt snabbtåg på plats. Baksidan är att de två kommunerna sannolikt betalar överpris och löser bara ett avgränsat problem – kortsiktigt.

Kommunerna måste uppträda tuffare gentemot SJ. Tuffare betyder här inte att kommunpolitikerna ska använda starkare uttryck när de skäller på bolaget i tidningen. Det leder ingenstans. SJ har inga skyldigheter mot kommunerna utöver det som står i vattentäta avtal.

För att få långsiktiga lösningar bör regionens politiker komma överens om hur de vill att trafiken i denna del av Sverige ska se ut – tur för tur och stopp för stopp – och vad de är beredda att betala, för att därefter göra klart för SJ att de har alternativ till den gamla monopolisten. På Uven-sträckan upphandlade Mälab trafiken förra året och pressade SJ till villkor långt bättre än vad någon trodde var möjligt. Och det finns bevisligen bolag som kan matcha SJ:s bud på denna och andra sträckor.

Sökande efter trafikmodeller och upphandlingslösningar är förstås inte lika upphetsande som kommunala protestbrev till SJ och debattartiklar om trafikens avreglering men för oss närmare lösningen på tågproblemen i regionen.