Bör Folkpartiet och Centern slås ihop till ett parti? Den frågan har diskuterats flitigt under årets första veckor. Idén lanserades i liberala Bertil Ohlin-institutets analys av Folkpartiets valresultat och utvecklas vidare i senaste numret av Liberal Debatt, där bland annat ordförandena i de två partiernas ungdomsförbund argumenterar för en sammanslagning. Tidningen lanserar Centerliberalerna.

Det är naturligt att frågan väcks. Sverige har nu två partier som båda kallar sig liberala – till och med socialliberala – har partiprogram som i väsentliga delar är förvillande lika och konkurrerar till stor del om samma väljare.

När så det stora regeringspartiet utvecklas till ett pragmatiskt maktparti är det förståeligt att det uppstår en längtan efter ett idédrivet liberalt parti av respektingivande storlek. Kan ett sådant födas genom sammanslagning av folkpartistorstad med centerlandsbygd och en välfylld centerpartistisk kassakista?

Ett centralt hinder är givet: skilda partikulturer och partifolk som inte vill riskera sina maktpositioner i en fusion. Men det finns även tunga sakliga argument mot en sammanslagning. Om det var en offensiv strategi på 1960- och 70-talet, när de två partierna tillsammans samlade runt 30-35 procent av rösterna, är idén i dag mest en kamp för överlevnad, framför allt för Centern, och uttryck för en identitetskris.

Det framgick tydligt på Bertil Ohlin-institutets seminarium förra veckan där Liberala ungdomsförbundets Adam Cwejman och Centerns ungdomsförbunds Magnus Andersson frågades ut (en inspelning kan ses på institutets hemsida). Det var gott om uppmaningar till att bryta fördomar mellan de båda partierna och tänka nytt men tunt med resonemang om det fusionerade partiets gemensamma uppdrag. Låt oss tillintetgöra de två partiorganisationerna så att något nytt kan uppstå, var budskapet, nästan ordagrant formulerat av Cwejman.

Vad är då detta nya? Om centerpartisterna och folkpartisterna inte var för sig kan formulera slagkraftiga politiska alternativ för att matcha Moderaterna, vad talar för att de ska kunna göra det tillsammans?

Det är inte ens självklart att ett plus ett blir två. 2006 lämnade en betydande grupp väljare Folkpartiet till förmån för Centern på grund av dess hållning i integritets-, mångfalds- och öppenhetsfrågor. Var hade dessa väljare lagt sina röster om de två partierna varit ett?

Och omvänt: var finns Centerpartiets motsvarighet till vänsterliberalen Birgitta Ohlsson? Centerns liberalism kretsar numera uteslutande kring skatter, arbetsrätt och allmän antisocialdemokrati, åtminstone på riksplanet, samtidigt som det är oklart hur pass slitstark denna centerliberalism är. Vi vet exempelvis ännu inte om den överlever en valförlust. Partiets antimodernism och isolationism i form av neutralitetsvurm, kärnkraftsmotstånd, nej till euron och nej till Öresundsbron, ligger heller inte så många år tillbaka.

Problemen med det sammanslagna partiet är alltså uppenbara medan fördelarna är högst oklara. Men man bör kanske inte avvisa tanken en gång för alla. På sikt kan Folkpartiet och Centern möjligen växa samman i verklig liberal värdegemenskap som håller. I den meningen är frågan för tidigt väckt och har börjat i fel ände.