Men uppgiften är helt korrekt, eller så gott som. Den är sannolikt hämtad från The Economists sammanställning för några veckor sedan. Utifrån IMF-data rangordnade tidningen de tio snabbväxarna mellan 2001 och 2010 och redovisade en prognos fem år framåt. Man utelämnade dels länder med färre än tio miljoner invånare, för att rensa bort små oljestater, dels Irak och Afghanistan, där ett väntat uppsving under kommande år ses som en rekyl efter tidigare fall.

I tiotoppen det gångna decenniet finns sex afrikanska länder söder om Sahara: Angola, Nigeria, Etiopien, Tchad, Moçambique och Rwanda. Angolas tillväxt var den starkaste av alla världens länder, högre än Kinas. Under de 20 föregående åren var bara ett afrikanskt land med i topp tio – Uganda. Nu är landet strax utanför men har ändå haft en genomsnittlig tillväxt på över sju procent, lika hög som Indien. Medan världsekonomin krisade 2008-2009 fortsatte Ugandas att växa med sju-åtta procent.

Och det finns fler intressanta jämförelser: Den afrikanska ekonomin söder om Sahara växer snabbare än Latinamerikas. Och om man räknar i BNP per capita har Afrika dubbelt så hög tillväxttakt som världen som helhet, trots den extrema afrikanska befolkningstillväxten.

I prognosen för de fem kommande åren finns sju afrikanska länder i tiotoppen: Etiopien, Moçambique, Tanzania, Kongo, Ghana, Zambia och Nigeria.

Det är förstås lätt att hitta nyanser i denna bild. Tillväxten sker från låga nivåer. När det gäller Nigeria, Angola, Tchad, Moçambique och Kongo har ekonomierna en kraftig slagsida mot oljeexport, vilket ger förhållandevis få jobb. Den lönsamma råvaruexporten kan dessutom lätt leda till att politiker lutar sig tillbaka och försummar reformer som utvecklar andra delar av ekonomin.

Men notera ändå förändringen. Efter att länge ha släpat efter är Afrika på gång och det finns en del som talar för kontinenten i framtiden. En stor del av den tillverkningsindustri som förlitar sig på billig arbetskraft och som nu finns i Asien kan på sikt flytta till Afrika. Uganda och Kenya, länder som inte har någon stor råvaruexport, rör sig redan i den riktningen. Kinesiskt kapital strömmar in och infrastrukturen förbättras.

Hinder mot en positiv utveckling finns förstås i överflöd: avsaknad av demokrati, politisk instabilitet, etniska konflikter, svaga rättssystem, omfattande korruption och svårtillgänglig sjukvård med hälsoproblem som följd. Men även här sker det saker. Hälsan förbättras och andelen fattiga minskar, om än långsamt. Inom en snar framtid kan vi också få se ett antal svaga auktoritära regimer falla i länder där statens kontroll inte är total och där oppositionen hörs. Uganda som gick till val i går är just ett sådant exempel.

Den som accepterar tanken att Afrika inte är ett land kan göra fler upptäckter. Enligt Transparency International index över korruptionen är Botswana mindre korrumperat än Polen, Ungern, Slovakien, Tjeckien och Lettland medan Italien, Bulgarien och Rumänien hamnar efter både Namibia och Ghana i samma liga.

För det är också frågan: Vilken roll spelar omvärldens fördomar om Afrika för kontinentens underutveckling?