Den sista boken borde jag kanske låtit bli. I förordet berättar nämligen Berggren om hur han för fem år sedan hade jourtjänst på DN:s ledarredaktion, påmindes om 20-årsdagen och skrev en kort ledare om Palme. Berggren var djupt otillfredsställd. Ett levnadsöde som detta förtjänade ju mycket mer. Så det blev en biografi på 700 sidor.
Man kan få skrivkramp för mindre.
Och visst är det svårt att göra Palme rättvisa på några tusen tecken. Mängden diskussionsspår är stort. Ett är klassperspektivet. Hur gick det till när en medlem ur det övre skiktet av den svenska överklassen blev ledare för Socialdemokratiska Arbetarpartiet? Ett annat spår är försök att förstå det morbida Palmehatet. Ett tredje är en beskrivning av internationalisten Palme. Vad sa och gjorde han i utrikesfrågor som skilde honom från andra svenska politiker? Det går även att beskriva den medryckande och enligt andra frånstötande retorikern Palme.
En något svårare uppgift är att undersöka var Palme egentligen hörde hemma ideologiskt. Han tog med lätthet ordet socialism i sin mun, men det var inte liktydigt med klasskamp utan var ofta en mer allmängiltig plädering för individens frigörelse. Som i talet på SSU:s kongressfest 1964, mest känt för det flitigt citerade avsnittet som börjar med ”Politik – det är att vilja något”.
I Palmes inrikespolitiska gärning förtjänar två tendenser att lyftas fram. Den ena är den stora mängden misslyckanden – i slaget om regeringsmakten, i interna partistrider, i kampen mot den ekonomiska verkligheten.
Av de sex riksdagsval i vilka han ledde sitt parti förlorade han två, 1976 och 1979, medan 1973 års val slutade ”oavgjort” med den så kallade jämvikts- eller lotteririksdagen. Frågan är också hur mycket av Socialdemokraternas valsegrar 1982 och 1985 kan tillskrivas kraften i den egna politiken och hur mycket som berodde på de splittrade motståndarna.
Palmes kanske främsta misslyckande internt var hans oförmåga att hålla tillbaka kravet på löntagarfonder, som blev en stor belastning för Socialdemokraterna och ledde till konfrontation med näringslivet och den första valförlusten.
I den ekonomiska politiken blev det krock mellan den socialdemokratiska högskatte-, höginflations- och högutgiftspolitiken och världsekonomins inbromsning efter oljechockerna på 1970-talet och valutakriserna. I stället för att spara i staten, sänka företagens kostnader och underlätta omställning i industrin, höll Palme fast vid den statligt drivna ekonomiska expansionen plus devalveringar för att Sverige skulle gasa sig genom lågkonjunkturerna. Det gick illa och bidrog till 90-talskrisen.
Den andra tendensen är Palmes förmåga att förstå viktiga samhällsförändringar och politikens roll i dem. Han såg det som Moderaterna kom fram till först under Reinfeldt, att man inte måste vara socialist för att omfamna välfärdsstaten. En utbyggnad av den offentliga sektorn och statens ökade sociala åtaganden, som barnomsorg och socialförsäkringar, tjänade också medelklassen väl. Den starka staten underlättade inte bara individens frigörelse från kvävande normer och traditioner, och möjliggjorde klättring på klasstegen, men såg även till att ingen behövde trilla ner vid livets missöden och förlora sin (ofta nyvunna) sociala status.
Men det är förstås inte hela bilden. När medelklassen hade blivit större och starkare, och började ställa högre kvar på offentlig service var Palme inte särskilt lyhörd. Lex Pysslingen från 1984 är något av en symbol för Socialdemokraternas dåvarande motstånd mot valfrihet, konkurrens och privat företagsamhet i den offentliga sektorn.
Det var nog då som Socialdemokraterna började glida ner från ”tidens vågtopp”, som Hans Ekström uttrycker det i dagens tidning, och blev sämre på att känna av tidsandan. När 80-talets reaktion mot den stora staten kom, med kritik av stelbenta offentliga system och ineffektiva monopol, hade Socialdemokraterna inga bra övergripande svar.
Det tog ytterligare ett antal år innan motståndarna formerade sig, men det var under Palmes sista år som Socialdemokraterna började tappa initiativet i den stora samhällsdebatten.