Det heter att mångkulturen minskar sammanhållningen och känslan av gemenskap i ett samhälle, vilket försvagar stödet för ekonomisk omfördelning och stora offentliga åtaganden.

Partiföreträdarna nöjer sig mest med att påstå detta, utan att hänvisa till empiri. Som om resonemanget vore så logiskt oantastligt att det inte behövde bevisas. Emellanåt hänvisas dock till USA, som här liksom i många andra sammanhang får representera Sveriges motpol.

Men Sverigedemokraternas tes håller inte. Etnicitet är inte det enda, eller ens nödvändigtvis det starkaste, sammanhållande kittet i ett samhälle. Det kan lika gärna vara klass- och yrkesidentitet, politiska åsikter, livsåskådning eller gemensamma intressen som spänner över etniska gränser.

Välfärdsstaten är i sin tur inte främst grundad på någon sorts självuppoffrande altruism eller älska-din-nästa-idé utan något betydligt mer krasst. En stark, socialt ansvarstagande stat befriar individen, gör att hon kan bryta sig fri från ett begränsande socialt arv, kvävande strukturer och normer. Det gynnar även överklassbarnen som kan välja sin livsväg oberoende av familjetraditioner.

Vi behöver heller inte känna med den sjuka eller arbetslösa grannen för att vilja bidra via skattesedeln till dennes läkarbesök och a-kassa. Det räcker med insikten att vi själva kan drabbas av sjukdom eller förlora arbetet i morgon.

Till det kan läggas vetskapen om att offentliga obligatoriska försäkringar många gånger är mer kostnadseffektiva för alla inblandade än frivilliga privata motsvarigheter, på grund av kostnader för val, marknadsföring och riskbedömningar i de senare.

vi kan också lämna denna diskussion för att i stället titta på empirin. Ger mer etnisk blandning mindre välfärdsstat? Inget tyder på det. Den brittiske forskaren och författaren Philippe Legrain reder ut detta i en bilaga till Globaliseringsrådets rapport.

Vissa av hans observationer är synliga även för ett otränat öga. Om man ser USA inte som ett, utan som många samhällen kan man finna samband som är omvänt det SD hävdar. De mångkulturella New York och Kalifornien har jämförelsevis höga skatter och omfattande offentliga sociala program, medan de etniskt betydligt mer enhetliga New Hampshire och South Dakota (mina egna exempel) är mer av skatteparadis. Den federala amerikanska välfärdsstaten var också betydligt mindre när landet var mer homogent än i dag.

Exempel från andra delar av världen är de europeiska mångkulturerna kontra de etniskt homogena Sydkorea och Japan som inte är vad man i Europa skulle kalla välfärdsstater.

Hur är det då med samhällssplittringen? Legrain refererar en studie gjord av forskare verksamma vid universitet i Belgien och Kanada (Ethnic Diversity, Trust and Ethnocentrism and Europe, 2006). De studerar 21 europeiska länder för att spåra ett negativt samband mellan etnisk mångfald och social sammanhållning. Svaret är entydigt: Något sådant samband finns inte. Exempelvis hamnar Portugal, ett land med mycket liten invandring, näst lägst på listan vad gäller förtroende mellan människor.

Den bärande tesen bakom Sverigedemokraternas politik håller alltså inte i något led. Var det någon som trodde annat?