Beslutet gör det möjligt att stoppa den libyska arméns framryckning och på längre sikt avsätta Muammar al-Gaddafis regim som utgör ett hot mot landets medborgare. I går stod det klart att flygbaser ställs till förfogande för de stater som är villiga att verkställa flygförbudet. Flera Natoländer mobiliserade snabbt medan Gaddafi såg ut att backa något.

Det tog lång tid för det internationella samfundet att fatta sitt beslut om Libyen, men när det väl kom var det mer kraftfullt än vad många, inklusive undertecknad, hade vågat hoppas.

Under hela den processen har Sverige haft en hållning som välvilligt skulle kunna kallas avvaktande, men hellre viljelös och opportunistisk.

När Frankrike och Storbritannien krävde flygförbud, sökte stöd för det i EU och där stötte på patrull, var den svenska regeringens offentliga åsikt att det inte är EU:s uppgift att besluta om saken. Det är sant så till vida att EU som organisation varken sanktionerar eller genomför militära operationer av det slaget. Men det betyder inte att EU förbjuds ha en uppfattning i frågan. Nu var Frankrike och Storbritannien för flygförbud, Tyskland var emot medan Sverige blandade bort korten.

Ett annat svenskt argumentationsspår gick ut på att flygförbudszon är svår att upprätthålla.

– Jag noterar att den amerikanske försvarsministern tvivlar på om det går att upprätta en flygförbudszon, sa Fredrik Reinfeldt till TT förra veckan.

Denna notering av amerikanernas tvivel gjordes alltså till ett svenskt officiellt tvivel och därmed en icke-åsikt i principfrågan om huruvida militära tvångsmedel ska tillgripas mot Libyen.

I takt med att den libyska regimens offensiv fortskred, Arabförbundet ställde sig bakom flygförbudet och debatten nådde FN:s säkerhetsråd ändrades också den svenska regeringens argument. Nu hette det att flygförbud inte räcker, att det krävs andra åtgärder för att tränga tillbaka Gaddafi. Pressad under torsdagens frågestund i riksdagen meddelade Fredrik Reinfeldt, med hänvisning till ospecificerade experter, att en militär aktion mot Libyen kräver att ”...man rimligen måste intervenera på marken”. Och vidare: ”Ska man intervenera på marken måste man rimligen besegra hela det motstånd som finns och därefter ta över ansvaret för Libyen.”

Det är alltså åter tvivel, frågetecken men nu även tecknande av ett långtgående militärt åtagande som faktiskt ingen har krävt. Allt för att Sverige ska kunna fortsätta avvakta.

Och så slutligen, när FN:s säkerhetsråd väl har fattat ett beslut om flygförbudszon och i praktiken gett grönt ljus till angrepp för att skydda civila, välkomnar Sverige resolutionen och Carl Bildt gör ett glädjeskutt. Märk väl att säkerhetsrådet samtidigt utesluter ockupation, alltså just det som Fredrik Reinfeldt beskrev som sannolikt nödvändigt och därmed ett argument mot ett svenskt ställningstagande för flygförbudet.

Så ser opportunismens inte så värst ädla konst ut. Sverige kan vara med på planen och kämpa för det som är rätt och riktigt men väljer att sätta sig på läktaren för att sedan, när kampen väl är avgjord, jubla tillsammans med segraren.

Eller vad ger veckornas piruetter oss skäl att tro? Hur hade Reinfeldt och Bildt reagerat om FN:s säkerhetsråd inte lyckats anta resolutionen? Hade de beklagat beslutet eller hade de nickat förstående med hänvisning till diverse svårigheter med en militär aktion?