Det räcker inte med bättre reglering av banker, och inte att bara förfasa sig över svag budgetdisciplin.Parallella kriser förstärker varandra. De kan bryta sönder mer än EU, och hota marknadsekonomin. Men kapitalism och marknadsekonomi är inte samma sak. Länder kan vara insnärjda i handelshinder, regleringar, dispenser, korruption, yrkesprivilegier, ensamrätter och genvägar för de politiskt välförankrade. Ändå kan deras ägande överklass, en med militär eller byråkrati hopsyltad företagselit, leva gott och flott, i något slags antiliberal, ineffektiv kapitalism, som i Berlusconis Italien, Putins Ryssland eller i råare varianter, Egypten eller Pakistan.

Men vad är då kärnan i den liberala marknadsekonomin – som vi tillsammans med demokratin och det öppna samhället måste vara noga med att skydda? Jo, först och främst frihandeln och yrkes- och näringsfriheten. De består i icke-diskriminering. Rätten att utöva ett yrke eller starta ett företag kan vara beroende av att miljökrav respekteras, ibland av att utbildningen är tillräcklig.

Men krav och villkor ska vara desamma för alla, utan hänsyn till samhällsställning eller personliga förhållanden som bostadsort, språk, tro och härstamning. Företag och personer som dominerar produktion och handel ska inte få reglera bort ny teknik och nya konkurrenter, genom skråväsende, importhinder, tillståndsprövning och politiska kontakter.

Det här kan låta mer självklart i Sverige än i sydligare delar av EU. Sverige är ett frihandelsland, och de flesta skråregleringar försvann på 1800-talet. Avregleringar de senaste 20 åren har brutit upp det mesta av de moderna monopol-, skrå- och ransoneringssystem som hade uppstått inom bostadsproduktion, trafik och tele, kreditväsende, vägtransporter och livsmedelsproduktion.

I en del krisdrabbade länder, som Grekland och Italien, är privilegie- och skråsystem kvar. De som har dålig budgetkontroll och ständiga underskott kan posera som socialister eller kristdemokrater, men har ofta en blandning av yrkesprivilegier, regleringar, skattesystem fyllda med gruppförmåner och undantag samt omfattande skatteflykt och korruption.

Frihandel handlar i en liberal ekonomi inte bara om utrikeshandel. Den säger också att principen i skattepolitiken är likabehandling. Utgångspunkten är att olika yrken betalar samma skatt för samma inkomst, att momssatser och kapitalskatteregler i möjligaste mån är enhetliga oavsett vilka varor eller tillgångar det gäller. På motsvarande sätt bör miljö- och hälsoskatter vara enhetliga, så att skatten på en ytterligare enhet koldioxidutsläpp eller en ytterligare alkoholliter är densamma oavsett råvara och teknik.

Vad frihandel däremot inte betyder är att det saknas regler, eller att företag kan bete sig hur som helst mot personal, konsumenter eller natur. Ett modernt samhälle med mycket kemi och energi och utsläpp behöver rätt mycket regler för att inte skada sig självt. Frihandeln är här att reglerna är desamma, oavsett var företaget ligger och oavsett vad företagaren har för språk eller hudfärg.

De amerikanska högerrepublikanernas korttänkta motstånd mot välkonstruerade socialförsäkringar och kreditmarknadstillsyn, samtidigt som de drar egen fördel av snedvridningar i skattesystemet, är inget marknadsekonomiskt föredöme, utan ett avskräckande prov på hur en fri ekonomis dödgrävare kan låta. Med marknadsekonomi och demokrati finns alltid ett regelverk som kapital och företag och andra makter måste följa. Vad framgångsrik politik handlar om är att det regelverket ska ha rätt utformning, så att det frigör och stöttar, men inte kväver och förlamar.

Ett liberalt samhälle behöver skydda sig självt mot att särintressen och önsketänkande stjälper bördor på barn och barnbarn. Det är detta mycket av diskussionen om ”europakt” och nya budgetnormer i EU handlar om.

Penningpolitik och budgetregler ska förebygga både inflationsspiraler (som på 70- och 80-talen) och deflations- och arbetslöshetsspiraler – som nu hotar Europa, och var katastrofala på 30-talet.

Den liberala marknadsekonomin behöver banker och kreditmarknad. Värdepappers- och valutahandel är inga gifter i stil med alkohol eller kväveoxidutsläpp, som behöver Tobinbeskattas generellt på grund av allmän skadlighet.

Däremot måste marknadsekonomin skyddas mot ohejdat risktagande, där de som arbetar i kreditväsendet gör kortsiktiga egna förtjänster på att utsätta hela systemet för stora faror. Där har det varit enorma brister i en rad länder. Det är sådana riskbeteenden politiken måste förebygga, för att skydda den fria ekonomin mot avarter inom kapitalismen.

Om man inte förstår det, utan gnäller slappt på globalisering och slår mot frihandeln – eller mot alla avregleringar utan urskillning – kan en svår men hanterlig ekonomisk svacka förvärras till förödande depression.