Vad man än menar om Uppdrag Gransknings förmåga att hårdvinkla så skulle kriminalisering av reportage med dold kamera vara ett oroväckande ingrepp mot nyhetsförmedlingen.

I justitiedepartementet ligger två utredningar om olovlig fotografering. Den första, från 2008, skulle ha varit en uppenbar fara för Uppdrag Granskning och annan undersökande journalistik.

Kritik tog skruv. 2010 gjorde departementet en ny utredning, som inte blev lika långtgående. Men även den har fått berättigad kritik. Det är många risker kvar, både pressfotografer och privatpersoner som tar bilder av dramatiska nyhetshändelser kan riskera straff.

Även nu tycks kritik ha gjort verkan, att det kritiserade förslaget sänds vidare till riksdagen är osannolikt. Nu funderas det på något tredje förslag.

Förslagen börjar alltid med smygfotografering i omklädningshytter, på toaletter och i känsliga situationer i bostäder, vårdinrättningar, tält och andra liknande ställen. Att gömma mikrofoner i rum och spela in när man själv inte är där är olagligt. är det en kamera i stället för en mikrofon finns i dag en lucka i lagen.

Men så skrivs paragrafer som blir riskabelt vidsträckta och fångar in mycket mer – även nyhetsfoto och bildreportage, som kanske ändå kan dömas försvarliga. En fara med sådana paragrafer är att det är gott om intressen som med glädje skulle vilja tänja dem, just för att komma åt obekväm nyhetsförmedling.

Det räcker att se söderut. Där vimlar det av exempel på olika slags fotoförbud. Domstolar förbjuder nyhetsbilder och artiklar. Press- och tv-fotografer kan åtalas för att ha tagit bilderna. Det gäller att se upp och inte öppna en inkörsport för den censurjuridik som frodas i Tyskland, Frankrike och England.

Holländarna hade i typisk Janne Josefsson-stil knackat på hos en gubbe på ett tyskt äldreboende, presenterat sig som journalister och ställt frågor. De hade också med sig dold kamera. Åtal i Tyskland. Kränkning av privatliv, hette det.

Åtalet blev en pinsamhet för Tyskland. Mannen som kränktes är en sedermera dömd trippelmördare, en holländsk nazist. Han ingick i ett beryktat SS-kommando som bland annat likviderade 54 civilpersoner, med metoder som att knacka på dörren och skjuta dem på tröskeln till hemmet. Tre mord dömdes han för, mer än sextio år senare. I årtionden bodde han helt öppet i Tyskland, där myndigheter med olika motiveringar vägrade lämna ut honom till Holland och vägrade rannsaka honom.

Det var ju i tjockaste laget. Först skydda mördaren, sedan åtala reportrarna som på bild dokumenterade hur han då ännu bodde och var på fri fot. Uppmärksamheten i Holland hade blivit enorm vid fällande dom mot tv-reportrarna. De frikändes.

Att tyska domstolar förbjuder nyhetsbilder är inte sällsynt. Men här hejdade de sig.

Annat var det när en av de stora tyska tidningarna rapporterade hur en känd tv-personlighet tagits av polisen för kokaininnehav, i ett öltält under Münchens starkölsfestival.

Omedelbart efter tidningsartikeln gick kokainkändisen till domstol i Hamburg och begärde censur. Det fick han. Domstolen förhandsförbjöd kommande artiklar med samma uppgifter, och förbjöd tre nyhetsbilder.

När kokainkändisen sedan dömdes i München för narkotikabrott skrev tidningen det. Åter blev det censurbeslut av domstol i Hamburg. Vidare publicering förbjöds.

Alla uppgifter i båda artiklarna var helt riktiga, skådespelaren är visserligen okänd i Sverige, men en kändis i Tyskland. Tidningen förlorade överklagande efter överklagande. Högre och högre instanser i Tyskland förbjöd publiceringen av fakta om att känd person gripits och dömts för narkotikabrott.

Efter nästan åtta år har censuren i just det här fallet upphävts. Europarådets domstol för mänskliga rättigheter i Strasbourg hade visserligen i vanlig ordning inget emot att tidningar censureras, så länge domstolar beslutar om det – när far super är det tydligen rätt. Men i detta fall ansågs det i Strasbourg att tyskarna gått för långt.

En seger för tryckfriheten? En mycket liten seger, i så fall. Utrymmet för att länder med auktoritära traditioner låter domstolar avgöra vad som har nyhetsvärde och allmänintresse förblir stort och är en uppenbar fara för det fria ordet.

Vare sig det gäller fotograferingsförbud eller annat behöver vi i Sverige hela tiden vara vaksamma, så att vi inte släpper in den kontinentala förbuds- och censurmentaliteten på svensk mark.

Åke Wredén
ake.wreden@ekuriren.se
016-15 61 65