Vi rapporterar direkt på plats från rättssalen. Rättegången börjar klockan 09.00.

Texten är skriven i kronologisk ordning. Har du redan läst en bit tidigare under dagen kan du rulla ner och börja läsa där du slutade.

Förhandlingen börjar med vittnesförhör. En av de anställda på Statt hörs av åklagare Layla Bagge. Vittnet säger att hon har arbetat på Statts relaxavdelning Oasen i 9 år. Hon jobbade på kvällen före branden och slutade vid 22.30-tiden.

Åklagare Layla Bagge: Har du några indikationer på att några andra nycklar än dina användes den aktuella kvällen?
– Nej.

Såg ingen med väska
Hon berättar att det var en lugn kväll och att hon inte noterade något anmärkningsvärt under kvällen. Ett ungdomsgäng i 18-20–årsåldern och en barnfamilj besökte Oasen under kvällen.

Layla Bagge: Har någon haft en liten större väska med sig?
– Nej killgänget hade påsar.

Layla Bagge: Blev det några kvar vid stängningsdags?
– Nej.

Lånade stege
Vittnet berättar att en hantverkare var nere och lånade stege den kvällen. Man kan komma in i våningen bakvägen via hissen men även till denna behöver man nyckel. Endast personal hade tillgång till lokalerna när det var stängt på Oasen.

Layla Bagge: Skulle någon kunna ta sig in i Oasen på natten obemärkt?
– Har de nyckel så ja, svarar vittnet.

Layla Bagge: Fanns det något som var annorlunda den kvällen?
– Nej inte vad jag kommer på.

Anställd såg man med keps
Chefsåklagare Ulf Stålhane fortsätter med att höra en annan anställd på Statt. Vittnet jobbade på Perrongen kvällen före branden.

Chefsåklagare Ulf Stålhane: När började du jobba den dagen?
– Jag började klockan 16.

Ulf Stålhane: Hur mycket jobb hade ni?
– En ganska lugn kväll.

Ulf Stålhane: Har du någon överblick över den andra restaurangen?
– Nej inte om man inte går dit.

– Men jag gick en rond när jag gick hem.

Ulf Stålhane: La du märke till något särskilt?
– I början av kvällen såg jag en kille som jag trodde var en gäst så jag gjorde mig beredd att hälsa, men sen fortsatte han inte att gå. Han pratade i telefon.

– Jag tror att det var den personen som fanns på övervakningsfilmen från baren. Han hade keps och väska.

Ulf Stålhane visar en skiss över lokalen och vittnet får peka ut var hon stod när hon såg mannen och var mannen hon såg stod.

Ulf Stålhane: Såg du om han höll på med någonting?
– Jag är ganska säker på att han pratade i telefon.

Ulf Stålhane: När såg du honom?
– Jag skulle tro att det var runt åtta.

Ulf Stålhane: Vad gjorde du sen?
– Jag gick tillbaka in och jobbade.

Gick ronden för första gången
Ulf Stålhane: Gjorde du några fler iakttagelser den kvällen?
– Nej, jag minns inte att jag gjorde det.

Vittnet berättar att hon gick en rond runt 00.30. Det var första gången hon gick den. De hade infört ronden två månader tidigare.

– Vi gick runt och kände på toaletter och nödutgångar och såg att de var låsta.

Ulf Stålhane: Hur noggranna var ni?
– Vi var noggranna och följde reglerna

Ulf Stålhane: Var det någon dörr som det var något ovanligt med?
– Nej.

Ulf Stålhane: När låste ni köket?
– Det gjorde vi sist. Det var väldigt dumt att vi lämnade det öppet. Vem som helst kan ha gått in i köket då.

Under en kvart stod alltså köket olåst och obemannat.

Gömställen i köket
Ulf Stålhane: Är ni inne i köket när ni låser?
– Ja.

Ulf Stålhane: Finns det möjlighet att gömma sig i köket?
– Ja, det finns en massa skrymslen.

Ulf Stålhane: Kan man ta sig ut från köket om det är låst?
– Ja. Man kan inte bli inlåst.

Stålhane frågar om en dörr till ett rum.
Vet du vad det är för rum?
– Ja, det är vd:ns rum.

Ulf Stålhane: Kollade ni det rummet?
– Nej, där var vi aldrig inne.

Ulf Stålhane: När lämnade ni hotellet?
– Strax före ett.

Pratade i telefon
Försvarsadvokat Hans Sundberg: Den här personen utanför Oasen, vad var det som gjorde att du la märke till honom?
– Att jag tänkte hälsa på honom för att jag trodde att han var gäst.

Hans Sundberg: Var det fler personer i närheten just då?
– Nej.

Hans Sundberg: Under hur lång tid iakttog du den här personen?
– Inte mer än en minut.

Hans Sundberg: Vad var det som gjorde att du kommer ihåg den här personen?
– Man började tänka direkt efter branden om jag hade sett något. Jag minns en kille och att jag gjorde mig redo för att hälsa. Men så stannade han och jag tänkte att han nog skulle till Oasen. Jag trodde inte att han var en gäst för jag kände inte igen honom.

Hans Sundberg: Är du säker på att han pratade i telefon?
– Han höll i en telefon i alla fall.

Hans Sundberg: Hur lång tid tog det att gå ronden?
– Ungefär en kvart.

Hans Sundberg: Var började ni ronden?
– Jag kommer inte ihåg. Men vi följde pappret.

Hans Sundberg: Gjorde ni andra iakttagelser på våning två?
– När vi var på andra våningen mötte vi en av våra gäster.

Sundberg frågar vilken väg vittnet och den andra personen som gick ronden tog och vilka dörrar som de kollade när de gick ronden.

Rättegången tar en paus och börjar igen klockan 10.15. Då ska fler vittnen höras.

En av väktarna som jobbade på Statt under brandnatten hörs av chefsåklagare Ulf Stålhane. Vittnet berättar att han arbetar på bevakningstjänst som nattväktare.
– Vi hade ronder på Statt.

Ulf Stålhane: Kan du berätta om arbetet den natten?
– Allt var som vanligt förutom att en nödutgång vid garderoben som inte var låst. Jag försökte få den stängd.

Väktaren beskriver sin nattrond och pekar ut dörrar och utrymmen som han gick igenom.

Två–tre meter höga lågor
Ulf Stålhane: När du gick in i Oasen, hur gick du då in?
– Via trappan.

Ulf Stålhane: Har du nycklar till Oasen?
– Ja.

Ulf Stålhane: Finns det något larm där nere?
– Nej.

Väktaren berättar att han behöver både nyckel och nyckelkort för att komma in.

Ulf Stålhane: Gör du några iakttagelser?
– Ja, jag såg en person (väktaren nämner personens namn) som jobbar i receptionen.

Ulf Stålhane: När lämnade du hotellet?
– Jag tror att jag lämnade hotellet 03.35 och sen åkte jag till Ö&B och städade bilen. Sen åkte jag tillbaka till kontoret och en kort stund senare får jag veta att vi ska åka till Statt men jag vet inte varför. När vi kommer dit ser jag att det brinner.

Ulf Stålhane: Hur ser det ut när du kommer?
– En låga på två-tre meter ut från restaurangen mitt framför baren. Bara det fönstret är trasigt just då.

– Jag ser att det inte är någon idé att försöka släcka med brandsläckaren. Några minuter senare kommer räddningsledaren och han säger ”utrym”. Vi fattar det som att vi ska göra det så vi springer upp i korridoren och börjar knacka dörr men inser snabbt att det är för tjocka dörrar så vi börjar öppna dörrarna och ser till så att alla vaknar.

Ulf Stålhane: Hur vill du beskriva stämningen?
– Det var ganska lugnt från början, för då var vi ganska lugna. Men till slut sprang vi och bad dem skynda på.

Hör något rasa
Ulf Stålhane: Hur kändes det?
– En halv sekund tänkte jag på det sen slog jag bort tanken eftersom jag visste att det fanns nödutgångar som inte var blockerade av brand.

Ulf Stålhane: Vad händer när ni kommer ut?
– Vi möter poliser i gränden. Sen går jag in i receptionen och då hör jag något rasa.

– Det flesta har inte tid med oss då utan är inne i sitt.

– Sen går vi till gallerian och frågar om vi kan göra något. Vi blir tillsagda att utrymma även den nya delen.

Larmet väckte bara 5–10 personer
Målsägandebiträdet Niklas Karlsson ställer ytterligare frågor till väktaren:
Du säger att dörrarna var för tjocka. Menar du att folk inte hörde när ni knackade?
– Ja, det skulle ta för lång tid att knacka på dörrarna så därför började vi öppna dem. Jag var inne i alla rum på våning två och en del på våning tre.

Niklas Karlsson: Brandlarmet, var det igång?
– Larmet stod och tjöt hela tiden, men mer än hälften låg och sov ändå. Jag tror bara det var fem-tio personer som var vakna.

Niklas Karlsson: Hur länge var du inne i varje rum?
– Jag är kanske inne i varje rum några sekunder. Så att jag ser att de reagerar.

Försvarsadvokat Hans Sundberg ber väktaren titta på en karta över hotellet där inritade streck visar hur väktaren gick ronden.
Strecken, vem har ritat dem?
– De flesta har jag ritat in. Men vissa streck har inte jag ritat in. Så går jag inte.

Hans Sundberg: När ritade du in strecken?
– I ett polisförhör i mars.

Hans Sundberg: Kontrollerade du utrymmet till baren:
– Ja, man går ju igenom där.

Hans Sundberg: Såg du något anmärkningsvärt i köket?
– Nej, ingenting.

Hans Sundberg: Vad gör du med dörren till direktörsrummet?
– Jag kollar att den är stängd.

Hans Sundberg: Kollar du inne i rummet?
– Nej.

Sundberg frågar vidare om den nödutgång som inte var ordentligt stängd.

Märker du när larmet går när du öppnar nödutgången?
– Nej, det syns bara i receptionen. Man såg inte inifrån att den var öppen. Det var inte förrän jag puttade den som jag såg att den var öppen.

Hål i väggen
Hans Sundberg: Kan någon ta sig in genom dörren utifrån?
– Ja, som jag ser det.

Hans Sundberg: Har det hänt att den dörren har varit öppen?
– Ja
Varför?
– Det vet jag inte. Folk går väl ut och röker.

Sundberg frågar om ett hål som var uppsågat i en vägg till direktörsrummet. Han påpekar också att utrymmet mellan hålet och nödutgången inte är så stort.

Hans Sundberg: Är det inte konstigt att folk inte la märke till det där hålet?
– Jo, i efterhand tycker jag det.

Hans Sundberg: Kan det ha stått något för?
– Ja, det är möjligt.

Hans Sundberg: Men du kikade inte i där?
– Nej.

Väktare blev chockad
Hans Sundberg: Vad tänkte du när du såg att det brann?
– Jag blev chockad.

Hans Sundberg: Har du funderat på hur branden hade kunnat anläggas? Kan du ha missat att titta någonstans?
– Ja, det kan jag vl ha gjort. En person kan ha gömt sig någonstans och sedan kan han ha flyttat på sig när jag har gått förbi, säger väktaren.

Ytterligare en väktare hörs om sina iakttagelser under natten före branden.
– Jag arbetar som väktare på Sörmlands bevakningstjnst, jag är gruppledare på natten.

– Jag tar emot alla larm som kommer in och fördelar det på bilarna.

Väktaren beskriver natten då Statt brann.
– Vi fick ett larm från Statt så vi åkte dit. När jag är mellan Harrys och Vattenpalatset ser jag att det brinner. Då ringer jag SOS som säger att de redan fått larmet.

– Vi springer upp i första trappan och sen springer jag upp till våning 300. Jag hade ingen huvudnyckel så jag fick banka på dörrarna.
– Lägenheten som låg i hörnet var den sista vi utrymde.

Väktaren försöker förklara vilket rum det är han menar.
Ulf Stålhane: Var personen i rummet påverkad av detta?
– Jag kommer inte ihåg.

En tjej snubblade
Ulf Stålhane: Hur reagerade personerna som ni evakuerade?
– Väldigt olika. Jag minns en tjej som snubblade för hon var väldigt stressad. Andra tog det väldigt lugnt.

Målsägandebiträde Niklas Karlsson: Kommer du ihåg hur många dörrar du knackade på?
– Jag knackade på alla dörrar men exakt hur många det var vet jag inte.

Niklas Karlsson: Hur lång tid höll ni på?
– Jag vet inte. Tidsuppfattningen är nästan obefintlig.

Niklas Karlsson: Jag fick uppfattningen att gästerna inte uppfattade larmet, utan vaknade av knackningarna. Man kan ju tänka sig att folk som hör brandlarmet kommer ut i korridoren. Men så var det inte?
– Nej, det var inga i korridoren.

Lätt att gömma sig
Hans Sundberg: Vad är din uppfattning om kvalitén på ronderna?
– Den är bra. Det är upp till kunden vad vi ska göra på ronderna. Vi kan komma med förslag men det är kunden som bestämmer. Den här ronden är jättegammal.

Hans Sundberg: Det hände ju en incident, en vattenläcka, på Statt. Gick ni ronden då?
– Ja, det tror jag. Men jag gick inte ronden.

Niklas Karlsson: Om man skulle vilja gömma sig kvar, hur stor är möjligheten att göra det?
– Det är nog rätt lätt.

Rättegången tar lunchpaus och fortsätter klockan 13.30.

Rättegången fortsätter med förhör med ett vittne, som var insatsledare på Räddningstjänsten under natten då Statt brann.

Layla Bagge: Berätta om natten.
– Vi fick ett stort automatlarm. Jag fick kontakt med SOS, som sa att personalen kände röklukt i receptionen på Statt. Det var det enda jag visste när jag åkte.

Layla Bagge: Vad ser du när du kommer vid Klosters kyrka?
– Jag ser att det lyser från en brann vid Statt.

Layla Bagge: Ser du några andra personer?
– Nej, det slår mig att det är så folktomt.

Layla Bagge: Hur ser elden ut?
– Det är fullt utvecklad brand.

Layla Bagge: Har du några fler iakttagelser?
– Det som slog mig var att det var en sån enorm omfattning på branden, för jag var ändå nere på fyra minuter.

För hett för att gå in
– Vi hade varit på Statt samma dag så vi hade bra lokalkännedom.

Layla Bagge: Hade det betydelse?
– Ja, det hade stor betydelse.

Layla Bagge: Vad gjorde du sen?
– Vi riktade in oss på livräddning och började med sviterna ovanför restaurangen.

– Rökdykarna tog sig inte in, för det var för varmt.

Sen berättar insatsledaren att han gjorde upp en plan för vad styrkorna skulle göra.
– Första styrkan fick ta gränden så att inte branden skulle sprida sig till nya delen.

Vittnet berättar vidare att rökdykarna fick gå upp genom en nödutgång vid Grappa utåt Nybrogatan i stället för att använda den eldhärjade huvudingången.

Layla Bagge: Har du gjort några iakttagelser i gränden? (Hon hänvisar till vissa punkter på kartan.)
– Nej, det har jag inte gjort.

Layla Bagge: Fanns det en risk för att branden skulle sprida sig vidare i kvarteret?
– Ja, det fanns en risk.

Målsägandebiträde Niklas Karlsson: Du reagerade på att det brann ”otroligt mycket”.
– Ja, det hade börjat brinna väldigt mycket på kort tid.

"En heroisk insats"
Känner du till huruvida andra person hade varit uppe där tidigare?
– inte då. Det fick vi reda på senare.

Kan du uppskatta vikten av vad väktarna gjorde?
– De gjorde en heroisk insats.

Om jag har fattat det rätt så handlar det om minuter.
– Ja, det gör det.

Chefsklagare Ulf Stålhane tar vid.
Kan du beskriva spridningsrisken?
– Jag var mest orolig för att branden skulle ta sig in i den nya delen för där fanns det massor av människor.

En av de brandmän som deltog i räddningsarbetet kallas som vittne.

Layla Bagge: Du hade speciella uppgifter under branden?
– Ja, jag åkte som styrkeledare i första släckbil, efter insatsledaren. Cirka en minut efter.

Såg ett moln över kyrktornen
Layla Bagge: Gör du några särskilda iakttagelser?
– Det jag reagerar på först var att det såg ut som moln över kyrktornen. Sen när vi kom närmre såg vi att restaurangbiten var ett inferno.

Layla Bagge: Var är ni då?
– Vid Klosters kyrka.

Layla Bagge: När du kommer fram. Vad gör du då?
– Förbereder livräddning. Det var det primära. En rökdykarinsats påbörjades direkt. Och så började vi förbereda släckningsarbete och dra ut slangar.
– Jag var på Nybrogatan. Då hade det inte utvecklats där än.

Men det räckte inte med en bil?
– Nej, det fyllde på hela tiden sen.

– Jag fick nycklar och kort så att jag kunde komma in i hotellet.

Boende högst upp ropade på hjälp
– En människa boende på Statt, högst upp, ropade ner till mig. Då ropade jag tillbaka att han skulle stanna kvar och att vi skulle komma och hämta honom med höjdfordonet. Men lagom till vi skulle ställa fram maskinen kom personen fram och berättade att han hade kommit ut.

Vittnet fortsätter att berätta:
– Efter ett tag sa ett par till mig att deras kompisar inte hade kommit ut. Då sa jag åt dem att gå till uppsamlingsplatsen och sen gick jag själv in i trapphuset och kollade av de rummen som de hänvisat till. Jag såg att det inte var några kvar, men jag kollade inte några andra rum.

– Jag hade ingen form av tryckluftsapparat med mig. Jag gjorde bedömningen att jag klarade av att gå in trots att det började bli rökfyllt.

Layla Bagge försöker reda ut vilka dörrar som vittnet låst upp och när han låst upp den.

Såg du om det fanns andra i gränden än brandmän?
– Nej, det var bara brandfolk. Jag upplevde inget som var konstigt i gränden.

Layla Bagge: Hur länge var ni kvar?
– Någon gång vid 7.30.

Behövdes många brandmän
Layla Bagge: Var det behövligt att även använda folk från Västerås?
– Ja, absolut. Det behövs väldigt mycket folk.

Layla Bagge: Insatsledaren berättade att ni hade haft en övning innan. Hade ni nytta av det?
– Ja, jag hade nytta av det när jag skulle styra andra.
– Man får ett litet hum om hur lokalen ser ut. Var utrymningsvägarna finns och så vidare. Sen så skulle vi också kolla på om det fanns tillräckligt med skyltar med mera.

Layla Bagge: Var det något att anmärka på?
– Ja, det var en utrymningsväg från ett lekrum som inte fungerade så väl, för fönstret tog i en persienn eller skena.

Hans Sundberg: När var Torshälla och Västermo på plats?
– Torshälla var nog där ganska tidigt, men jag kan inte säga exakt när. Men Västermo har ju längre att åka. Västermo fick hjälpa mig med rökdykning och så hade vi ju problem med att få vatten så de fick hjälpa mig med att ta hål i isen på ån, för att vi skulle kunna köra motorspruta.

Hans Sundberg: Nödutgången vid garderoben (han syftar på den som tidigare under kvällen varit öppen då väktarna gick ronden), öppnade du den med nyckel?
– Ja.

Hans Sundberg: Var den låst då?
– Ja, det var den.

Sundberg ber vittnet peka ut på kartan vilken dörr som han låst upp. Sedan frågar han om vittnet lagt märke till något särskilt vid fönstren i närheten.
– Nej, svarar vittnet.

Hans Sundberg: Innebär det att fönstren var stängda?
– Ja, det tror jag. Jag hade tänkt på ifall de varit trasiga.Tingsrätten kallar ett tidningsbud till förhör för att höra vad han sett den aktuella natten.

Tidningsbudet hörs
Chefsåklagare Ulf Stålhane: Vi ska prata om iakttagelser som du tydligen gjorde på morgonen den 25 februari. Vad jobbar du med?
– Jag delar ut tidningar på morgonen här i Eskilstuna. Som alla andra morgnar gjorde jag mitt arbete. Under tiden 3.50-4.15 gjorde jag min tur på Rademachergatan och Careliigatan.
– När jag kom ut vid hörnet vid restaurang Akropolis fortsatte jag till nästa dörr och lämnade tidningar. Jag kom ut igen och lämnade byggnaden. När jag kom ut ur byggnaden såg jag en person som kom ut vid Nordeabanken.

Tidningsbudet fortsätter:
– Det enda jag tyckte var konstigt var att han kom ut klädd i vitt och sen fortsatte jag till dörren vid Tingsrätten där jag också skulle lämna tidningen. Personen korsade gatan åt motsatt håll. När jag lämnade tidningen i tingsrättens brevlåda så kastade jag en blick mot Hemköp och personen promenerade där.

Lite rädd och orolig
– Jag såg honom kanske lite orolig, lite rädd och jag hade då gått ut ifrån dörren och vid den tiden är det nästan ingen ute på gatorna. Sen såg jag att han gick över gatan igen mot den nya restaurangen. Jag brydde mig inte så mycket om det utan fortsatte mot Skatteverket där jag också lämnade tidningar. Då la jag märke till att några larm börjat tjuta. Trodde att det var ett billarm, säger tidningsbudet.

Ulf Stålhane: Då skulle jag vilja ställa frågor om vad du såg. Kan du berätta vad du såg att mannen gjorde?
– När jag kom ut på Rademachergatan 11 och skulle gå över gatan till Tingsrätten så gick personen ut vid Nordeabanken. Det är det enda jag kan säga. Sen lämnade jag tidningen på Tingsrätten.

Kastade "något litet"
Ulf Stålhane: Såg du om han vidtagit någon åtgärd av något slag?
– Bara att han kastade något i soptunnan vid Nordea.

Ulf Stålhane: Såg du vad han kastade?
– Nej. Jag tyckte det var något litet. Kanske något betydelselöst.

Ulf Stålhane: Efter det, hur reagerade han. Vad gjorde han?
– Han går över gatan.

Ulf Stålhane: Ser han dig?
– Ja, jag tror det.

Ulf Stålhane: Verkade det som han reagerade på det?
– Ja, jag tror det.

Ulf Stålhane: Berätta!
– Han verkade lite nervös. Vi korsade gatan i olika riktningar.

Ulf Stålhane: Reagerade han på något särskilt sätt?
– Det kan jag inte säga.

Dolde ansiktet
Ulf Stålhane: Skälet till att jag frågar så är att du har lämnat en uppgift om något du reagerade på.
– Det enda skulle ha varit att han dolde ansiktet med den här delen av jackan när han gick över gatan, säger tidningsbudet och rycker i sin egen krage.

Ulf Stålhane: Hur var personen klädd?
– Han hade vita eller i alla fall ljusa kläder. Jag trodde att det var en målare för de brukar ju ha vita kläder.

Ulf Stålhane hänvisar till ett fotografi av mannen, från en övervakningskamera utanför Nordea.
– Om frågan är om det var han jag såg så är svaret ja.

Såg ljushårig ut
Hans Sundberg: Kan du beskriva mannens utseende bortsett från kläderna?
– Jag höll på att utföra mitt arbete och jag kunde inte känna igen hans ansikte då. Men han var på 30 meters håll. Jag tror han var svensk. Han var kraftigt byggd och lång.
– Det enda jag tyckte var konstigt var att han gömde sig med hjälp av jackan.

Hans Sundberg: Vad var det som gjorde att du uppfattade honom som svensk?
– När jag såg honom från 30 meter. Jag kan inte komma ihåg färgen på ögonen eller på håret, men det såg ut att vara ljust.

Hans Sundberg: Du uppfattade honom som ljushårig. La du märke till något annat i utseendet?
– Enbart att han såg ut som han på bilden. Det var han jag såg.

Hans Sundberg: Hur rörde han sig?
– Han sprang inte men han promenerade fort.

Hans Sundberg: Du har ju hörts av polisen, då har du sagt att mannen var blond.
– Ja.

"Han var lång"
Hans Sundberg: Minns du ungefär vad du uppgav hur lång han var?
– Han var lång. Hur lång är du (han syftar på försvarsadvokaten)?
Sundberg ställer sig upp och säger att han är ungefär 170 cm lång.
– Jag tror han var ungefär 180 cm lång, säger vittnet.

Hans Sundberg: Uppfattade du det som en person som ägnat sig åt någon form av träning?
– Jag fick den uppfattningen av sättet han rörde sig på.

Hans Sundberg: La du märke till om mannen hade skägg?
– Ja, han hade lite granna skägg. Han hade hårtestar här och där och såg ut som han hade jobbat.

Ulf Stålhane: Hade han skäggstubb eller långt skägg?
– Ungefär som en som inte har rakat sig på tre-fyra dagar.