MEN HON SKIPPADE ju så många steg. Först borde hon ha blivit topp tio, sen ha berättat hur stort klivet från amatör till proffs är, sen ta en mindre titel och så vidare.

Alla de artiklarna behöver aldrig skrivas. Anna klev upp på toppen direkt.

Men det är en sak att ta sig dit, en annan att stanna där.

Fråga tennisspelaren Richard Krajicek. Han slet så hårt för att nå en Grand Slam-titel. När holländaren sen vann Wimledon 1996 blev han tom. Krajicek hade ingen aning om vad nästa steg var och resultaten blev därefter.

SÅ ANNAS svåra, nya uppdrag är att inte bli ett ”one hit wonder”. Jag är övertygad om att hon klarar det. Järnpsyket hon visade i LPGA-mästerskapet i helgen sa till motståndarna att hon blir att räkna med.

Anna sa att hjärtat slog rekordsnabbt men inget av det syntes i spelet. Statistik under slutrundan sa att hon hade träffat 28 raka fairways. Det är läskigt bra.

ESKILSTUNABORNA SLOG KNUT på sig själva i att påpeka hur stor Guifs slutspelsresa var. Jag förringar absolut inte den – en stark prestation.

Men jag hoppas ni alla inser att Annas bedrift är enormt mycket större. Enkelt uttryckt: Att nästan slå alla i Sverige jämfört med att spöa hela världseliten.

Golf är dessutom mer av en världssport och individuell, så du kan aldrig smyga bakom bra medspelare om du har en dålig dag.

Så skippa jante nu, Eskilstuna. Inget ”golf är ingen riktig sport för man blir inte svettig” eller liknande svammel. Var stolt över Anna i stället.

En smådryg läsarkommentar på nätet sa före tävlingen: Vem är människan? Jag har aldrig sett henne förut.

Bästa läsare, hoppas du är nöjd med Annas svar …

MÅNGA JÄMFÖR HENNE redan med Annika Sörenstam. Det skiljer nio majortitlar så jag avvaktar.

Vissa påstår att de bådas tränare Henri Reis är nyckeln till succén. Det är ett hån – mot Anna. Hennes framgång beror på en obändig vilja, en som fått henne att nöta chippar och puttar i isande höst- och vårvindar hemma på Torshälla GK.

OM INGET GIGANTISKT sker det närmaste halvåret känns en sak given.

Anna Nordqvist måste få Bragdguldet 2009.

Till skillnad från Robin Söderling i Paristennisen så vek hon inte ner sig när allt skulle avgöras.