Kvinnan bor i en tvåplanslägenhet i en av kommunens tätorter.
Hon har haft besök av biståndshandläggare, men sedan dess har kvinnans hälsotillstånd blivit sämre, både fysiskt och psykiskt.
Hon nämner problem som en dålig rygg, yrsel, rädsla för att ramla, nedsatt syn och hörsel, högt blodtryck och hjärtfel som medicineras. Kvinnan lider av sin oro och en otrygghetskänsla, inte minst om nätterna, trots ett trygghetslarm. I ansökan nämner hon att hon känner sig isolerad, att hon använder rollator utomhus men inte gärna går ut.
Hon kan dock handla, laga mat, tvätta kläder, sköta ekonomi och hygien. Hemtjänst har kvinnan tackat nej till eftersom det "skulle skapa mera oro än trygghet för henne".
Socialnämnden skrev i sitt beslut bland annat att "kvinnans behov av stöd och hjälp inte är så pass omfattande att hon anses ha behov av särskilt boende utan hennes behov bedöms kunna tillgodoses i ordinärt boende med hemtjänstinsatser för att uppnå en skälig levnadsnivå enligt socialtjänstlagen".
Förvaltningsrätten var inte enig, men gav ändå kvinnan från Strängnäs kommun rätt. Man konstaterar att "det finns även anledning att beakta sociala och psykosociala faktorer, när den enskildes behov av tillsyn eller kraven på trygghet och säkerhet inte längre kan tillgodoses i det egna hemmet bör det finnas möjligheter att flytta till en särskild boendeform".