Stor känsla för de små detaljerna

"En fri agent" är skriven av en 88-årig John le Carré i högform. Håkan Lindgren har sträckläst författarens nya spionroman.

Sverige 7 december 2019 06:45

Litteratur

John le Carré

En fri agent

Övers. Hans-Jacob Nilsson

Albert Bonniers förlag

Det är inte det storpolitiska dramat som gör att jag måste sträckläsa John le Carré varje gång som jag får tag i hans böcker. Det är något annat – men vad? Jag tror att del av förklaringen finns i hans små sidoiakttagelser. Ingen av dem är särskilt genialisk, de passerar förbi som om de inte var viktiga, men den samlade effekten skapar ett sällsamt sug och ger honom en röst som jag inte kan sluta lyssna på.

Under ett krismöte hos den brittiska säkerhetstjänsten, skriver han i "En fri agent", kommer vaktmästaren in med kaffe och samma smörgåsar som ingen tog sig tid att äta så länge de trodde att operationen skulle lyckas. Den sortens iakttagelser kan tyckas överflödiga, men det är ur dem som närvaron och trovärdigheten växer. Det är därför som Sara Danius kallade sin bok om den franska realismen för "Den blå tvålen". När Flaubert nämner att tvålen i sovrummet var blå är det inte en oväsentlig detalj, menar Danius. Flaubert väcker det beskrivna rummet till liv – och samtidigt väcker han läsarens blick.

 

Lika viktigt som sidoiakttagelserna är alla de små klichéer som John le Carré är erfaren nog att strunta i. Han dramatiserar inte i onödan. Den oligark som huvudpersonen Nathaniel hoppas fånga framställs inte som en grym superskurk. Han beskrivs egentligen inte alls. Vi vet redan att sådana personer finns och vad de är kapabla att göra. Författaren lägger i stället tonvikten vid relationer – Nathaniels förhållande till hustrun och dottern, hans förhållande till sina chefer och till kollegorna på den lilla underrättelseenhet där han arbetar. I alla relationer finns en knivsudd osäkerhet, tvivel och misstro.

Något som engagerar le Carré är hur röster låter. En röst kan beskrivas som "sträv, trumpen, tvekande och ibland direkt oförskämd". Det är en association till en röst som gör att Nathaniel får upp ett hetare spår än den ukrainske oligarken. En tillsynes betydelselös agent visar sig stå i förbindelse med en mäktig person inom den ryska underrättelsetjänsten.

All tid som le Carré ägnade åt att beskriva sociala relationer i bokens första halva har han tillgodo när intrigen sätter fart. Hade han inte gjort det skulle läsaren inte bry sig om vad som händer personerna, men nu blir det spännande – och det utan att le Carré behöver använda sig av våld och vapen.

 

Jag letar efter tecken på att jag läser en bok av en 88-årig man, men jag hittar inte några. Samtidsmarkörer som Uber och Ebay flyter förbi naturligt, utan att John le Carré trycker onödigt hårt på dem, eller betraktar dem som bevis för mänsklighetens förfall.

Flera recensenter har lyft fram ett par ilskna repliker om Trump och Brexit, som om de var det viktigaste med boken. Jag tvivlar inte på att privatpersonen David Cornwell (hans verkliga namn) är rasande på Brexit, men le Carré handskas erfaret med privatpersonens känslor. Han använder inte boken för att predika sin politiska uppfattning, han placerar utbrotten i munnen på några bipersoner, och låter huvudpersonen lyssna till dem med en blandning av medhåll och aningen ansträngt tålamod.

Karaktäristiskt för le Carré är också en desillusionerad syn på livet och på underrättelsetjänsten. Du har förlorat även om du vinner. Den sista meningen lyder: "Jag hade velat förklara för honom att jag är en hygglig karl, men det var för sent."

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Håkan Lindgren

Ämnen du kan följa
Läs mer
Kultur och Nöje

Bokmässan blir digital – ska öka räckvidden

Kultur och Nöje

Jenny Jägerfeld kan vinna Barnradions pris

Kultur och Nöje

Flera skriver böcker om coronaviruset

Kultur och Nöje

Frankfurts bokmässa äger rum som vanligt

Kultur och Nöje

Tidigare politikern Veronica Palm ger ut bok

Visa fler