Afghanska tolkar som har arbetat åt de svenska ISAF-förbanden bör få skydd i Sverige. De står på talibanernas dödslista. Ett antal tolkar som jobbat för andra utländska styrkor i Afghanistan har redan mördats. Någonstans har Sverige även ett moraliskt ansvar att skydda dem som har stått i svensk tjänst.
Men trots att detta problem har diskuterats åtminstone sedan 2013 har det inte lösts.
Eller ja, ett sjuttiotal afghanska tolkar och deras familjer togs via en snårig procedur till Sverige och fick uppehållstillstånd 2014. Hur allt gick till i detalj är de svenska myndigheterna förtegna om, med hänvisning till de skyddades säkerhet. Men huvuddragen var följande: Försvarsmakten kartlade skyddsbehovet för tolkarna och berättade det för Migrationsverket. Detta förmedlades till FN:s flyktingorgan UNHCR som registrerade dem som flyktingar efter att de på något sätt hade rest ut från Afghanistan, vilket är en förutsättning för flyktingstatus. Därefter togs de in i den svenska flyktingkvoten och flögs till Sverige.
Men inte alla som tjänstgjort som tolkar kom med i den processen. Ungefär lika många är kvar i Afghanistan. Därför fortsätter deras öden uppmärksammas här, denna gång när risken att inte kunna gömma sig någonstans för talibanerna har blivit överhängande.
Högeroppositionen kräver, lite oprecist, att kvotflyktingmetoden åter används medan regeringen pekar på problem, och det är inte alldeles lätt att hänga med i argumenten.
Men allt är möjligt om det finns politisk vilja. Vissa sätt är bara krångligare och mer ihåliga än andra. Kvotflyktingmetoden bygger på att personerna först tar sig ut ur Afghanistan och att UNHCR instämmer i den svenska bedömningen att de är i behov av akut vidarebosättning. De ska passera nålsögat i konkurrens med andra skyddsbehövande.
Problemet är att Sverige har förlorat värdefull tid. Det borde sedan länge ha skapats riktiga vägar till asyl för tolkar, men även för andra som jobbat för Sverige i Afghanistan, eftersom också de är utsatta för talibanhotet. Inte halvdolda särlösningar utan officiella, öppet kommunicerade vägar till asyl. Exempelvis av det slag som USA och Kanada använder för afghaner som jobbat i de två ländernas militära och civila projekt i Afghanistan.
För att i övrigt irreguljära och ofta farliga resor till Sverige inte ska vara det enda sättet att söka asyl bör humanitära visum införas. Det innebär att människor som bedöms ha sannolika asylskäl ges svenskt inresetillstånd för att åka hit på vanligt sätt och lämna in asylansökan. Om denna möjlighet hade funnits, hade tolkarna och deras familjer kunnat använda sig av den.
En modell för humanitära visum föreslogs i en statlig utredning 2017, om lagliga vägar för att söka asyl, under ledning av Maria Ferm (MP).
Men det finns ingen politisk majoritet som är intresserad av detta. Där ligger fokus på att med alla medel försöka minska flyktinginvandringen, eller åtminstone inte göra något som kan öka den.
Och bakom alla politiska poser om tolkarna kvarstår faktum: Både regeringen och högeroppositionen visste att problemet med tolkarna inte var löst. De visste att säkerhetsläget i Afghanistan snart kunde förvärras och att tolkarnas utsatthet kunde bli akut. Ändå gjorde de inget för att skapa en väg till asyl för dem och för andra i liknande situationer, trots att riksdagen nyligen antog en ny migrationslagstiftning. Dessa politiker har en del att förklara.