Sverigedemokraterna i Helsingborg, som enligt partiet är dess största kommunförening, säger nej till en ny moské. Det är förvisso ingen sensation. Men ställningstagandet och argumenten är ändå en nyttig påminnelse om partiets karaktär.
Saken gäller försäljning av kommunal mark till en muslimsk församling som planerar att bygga en moské på platsen. Sex av de sju partierna i kommunstyrelsen har röstat för marköverlåtelsen.
SD röstade dock nej med motiveringen om bristande jämställdhet – könsuppdelning vid bön – förment oro för att församlingens barn inte får ”byta religion” samt påstådda oklarheter om vem som betalar för moskébygget. På Facebook och i intervju med Helsingborgs Dagblad anför SD fler argument, som att det inte kommer att ske samkönade vigslar i moskén.
Att Sverigedemokraterna sätter upp vigsel av samkönade par som villkor är nytt. En konsekvent tillämpning av den idén skulle drabba även de flesta kristna samfund, däribland samtliga katolska och ortodoxa kyrkor.
Den typen av politisk styrning strider mot vår grundlag liksom mot alla internationella rättsakter som berör frågan och som Sverige är bundet av, eftersom det innebär ett avskaffande av religionsfriheten som sådan.
Partiets plötsliga engagemang för hbtq-personer är för övrigt hyckleri. Runt om i landet, däribland i Helsingborg, arbetar SD för att förhindra att kommunerna hissar regnbågsflaggor som symboliserar kamp för hbtq-rättigheter och sexuellt likaberättigande.
Men det gäller att inte att fastna i Sverigedemokraternas snabbsnickrade argument. SD bryr sig inte om trossamfundens syn på äktenskap, jämställdhet eller nyanserna i barns relation till föräldrars tro. För SD handlar detta om islam som partiet ser som ett främmande och icke önskvärt inslag i Sverige.
Att göra muslimer till måltavla är praktiskt för den här typen av partier. De är tillräckligt annorlunda för att användas som åskledare för diverse fördomar. Men för SD handlar det om mer än så. Den så kallade Eurabia-teorin är en del av partiets ideologi. Enligt den pågår det ett lågintensivt civilisationskrig där islam håller på att ta över Europa.
Enligt denna idé kommer inte hotet från någon muslimsk sekt eller specifik politisk inriktning utan från själva faktum att praktiserande muslimer lever i vårt land. När SD talar om ”islamisering” – som i kritiken mot moskébygget – gör partiet ingen åtskillnad mellan politisk islam och islam som sådan.
I själva verket är det mycket i det här synsättet som förenar högernationalister som sverigedemokrater och radikala islamister. Båda vill beskära rörelseutrymmet för och kräver underkastelse från människor som lever, tror och tänker annorlunda än de själva. Varken SD eller de radikala islamisterna erkänner religionsfrihet och andra fri- och rättigheter som kommer ur den. Båda avskyr liberal demokrati och ser sin kamp i existentiella termer, som en strid för överlevnad.
Båda utgör hot mot friheten och sammanhållningen i vårt land.