Att utrota hunger under de kommande åren kommer att kräva en stor omställning. Nämligen en omställning till något så radikalt som att vi i den rikare delen av världen börjar se på människor som lever i fattigdom och utsatthet med respekt och bjuder in dem till beslutsprocesserna kring frågor som rör dem.
“Syftet med det svenska biståndet är att ge människor verktyg att själva förändra sina liv, och att bidra till att skapa goda förutsättningar för utveckling” skriver Sida om syftet med utvecklingssamarbetet. Det ska sätta människorna som lever i fattigdom i centrum och utgå från deras situation, behov, förutsättningar och prioriteringar.
Ändå syns sällan representanter från dessa “grupper i fattigdom” när biståndets budgetar och prioriteringar spikas. Inom biståndsbranschen har det länge pågått diskussioner kring detta; den ojämna maktfördelningen inom biståndet, att det behövs mer lokala lösningar och lokalt ägarskap. Men det behövs mer action!
Idag lever över 800 miljoner människor i kronisk hunger, en situation som upprätthålls så länge vi inte börjar göra annorlunda och låter människor driva sin egen utveckling. Till skillnad från svält är kronisk hunger inte lika akut livshotande, men det är istället långt mer utbrett i världen. Det cementerar individer och samhällen i fattigdom, eftersom all tid går åt till att skaffa mat för dagen, vilket varken ger utrymme (eller ork) för annat arbete eller utbildning. Det lämnar samhällen sårbara, om något oväntat inträffar finns inte motståndskraften där och svält är ofta ett faktum.
Om dessa 800 miljoner människor fick rätt förutsättningar och möjlighet att förändra sina liv skulle de göra det. De skulle ta sig och sina familjer ur hunger. Skulle de tjäna tillräckligt med pengar på jorden de brukar och maten de skördar, skulle deras barn kunna gå i skolan och gå en annan framtid till mötes.
För att nå de förutsättningarna behövs något så radikalt som ett erkännande av resurssvaga kvinnor och män som kapabla problemlösare som hålls tillbaka av ett orättvist system.
För att nå en värld utan hunger där alla människors rättigheter tillgodoses måste:
Slutmottagarna av biståndet sätta prioriteringarna, i stället för att anpassa sig för att möta givarens krav, där en agenda redan är satt. För att fullt ut möjliggöra det måste biståndet gå från projektfinansiering till långsiktigt och flexibelt stöd för lokalt ledd utveckling
De administrativa kraven sänkas så att gräsrötter och små civilsamhällesorganisationer lättare kan få stöd, för att främja det lokala ägarskapet.
Allt bistånd utgå från att det kapacitetsförstärkande arbetet ska drivas lokalt, inte av utomstående aktörer.
Regeringar, civilsamhällesorganisationer och andra aktörer se till att partnerskap med lokala samhällen, och de dialoger som ligger till grund för dem, är meningsfulla.
Malin Flemström
Vd The Hunger Project Sverige