Det är en sak att i början av en förhandling skaffa sig marginal för eftergifter genom en bestämd, restriktiv ståndpunkt. Mindre klokt är att bita sig fast där fast kompromiss blivit helt nödvändig.
Inför EU:s beslut om ny flerårsbudget behöver regeringen och ett flertal riksdagspartier snarast frigöra sig från tre hårda men ohållbara nejståndpunkter. Sammantagna är de nu till skada för Sveriges och Europas ekonomiska, miljömässiga och säkerhetspolitiska intressen.
Tvärt nej till att EU:s budget växer, med viss ökning av svensk EU-avgift, tar inte hänsyn till de miljömässiga, sociala och säkerhetspolitiska uppgifter som är svåra att klara utan ökad ambitionsnivå även på EU-nivå.
Tvärt nej till att även bidrag – inte bara lån – ingår i EU:s krispaket mot ekonomisk depression efter coronapandemin är att äventyra både social och politisk sammanhållning i EU.
Tvärt nej till att vissa nya skatter undantagsvis tas ut på EU-nivå komplicerar budgetöverenskommelsen och kan cementera ett av de svårare hindren för effektiv klimatpolitik.
På fredag börjar ett toppmöte med EU:s regeringschefer, om långtidsbudget och stödåtgärder till hårt coronadrabbade länder. Inför detta har Angela Merkel och hennes socialdemokratiska koalitionspartner insett att de nya riskerna måste ändra Tysklands inställning till att vara med och betala stödåtgärder till ekonomiskt krisande EU-stater. Stödfonden som ska bidra till att hindra att pandemin följs av utdragen, djup kris ska därför få innehålla en stor del bidrag, inte endast krediter.
Europeiska rådets ordförande, förre belgiske premiärministern Charles Michel, har till toppmötet lagt ett kompromissförslag för budget, stödpaket och klimatpolitiska avgifter. Förutom att det är åtskilliga miljarder mer fördelaktigt för Sveriges avgiftsbörda innehåller det flera andra punkter som riksdag och regering borde ha goda skäl att godta som underlag för fortsatt arbete:
Stödfonden föreslås få en spärr mot att i stället för framtidssatsningar användas för att betala oansvarig budgetpolitik i vissa länder – eller projekt som missbrukas av korrupta eller auktoritära regeringar. Ländernas planer för projekt som ska ges finansiering ur de lån EU-kommissionen ska få ta upp måste godkännas av merparten av de övriga EU-staternas regeringar.
Samma mekanism, ställningstagande av en majoritet av medlemsstaterna, förordar Michel för att dra in EU-stöd från regeringar som börjar montera ned grunden för hela EU-samarbetet – en demokratisk rättsstat. De båda frågorna hänger nära ihop och är viktiga för Sverige och andra, för att hejda att regeringar som den ungerska bryter sönder samarbetet inifrån.
Nederländerna uppges nu förorda enhällighet som krav för besluten om hur länder utnyttjar stödfonden. Det skulle vara ett svårt misstag att stödja detta. Enhällighet blir liktydig med vetorätt för varje regering som är ute efter att riva sönder det fria samhällssystemet och samtidigt utnyttja EU-pengar för att stärka sin inhemska maktposition.