Den 16/8 kom en oroväckande nyhet om Skolinspektionens hårda kritik mot Djurgårdsskolan i Eskilstuna. Kritiken avsåg särskilt brister i likvärdighet och särskilt stöd. Under föregående år har kommunens invånare sett ett flöde med krisnyheter, då omfattande sparkrav har lett till både uppsägningar och neddragning av stödinsatser bland flera av kommunens skolor.
Djurgårdsskolan är en av skolorna som brottats med ekonomin. Budget i balans verkar vara det viktigaste inom kommunala skolpolitiken och hur det påverkar det långsiktiga pedagogiska arbetet och elevhälsan är sekundärt.
Arbetsmiljön på Djurgårdsskolan har bedömts ha sådana brister att Arbetsmiljöverket hotat med vite och både fack och föräldrar har uttryckt sin oro. Det verkar då barockt att kommunen gått plus med hundratals miljoner samtidigt som sparkrav som lett till viteshot och kritik från statliga kontrollinstanser får fortgå.
Det kan tilläggas att Eskilstuna kommun har svårt att upprätthålla rimlig nivå av behöriga lärare på flera av sina skolor och ligger under nationella genomsnittet för skolpengen. Man kan undra hur Eskilstuna kommun ska locka fler behöriga lärare, samtidigt som stora sparkrav läggs på skolorna trots nödrop från personal, rektorer och föräldrar.
Som förälder till barn på Djurgårdsskolan är det svårt att förhålla sig neutral till situationen. Det jag har sett är dock personal som sliter för elevernas bästa och gör allt de kan med de resurser de har. Som skolforskare ser jag däremot skolans situation som intressant exempel på hur kommunpolitiker inte förmår ta sitt ansvar för skolan. Det lätta är nämligen att beskylla skolans lärare och skolledning för situationen såsom politiker gärna gör, men lärare och rektorer gör inga mirakel bortom de förutsättningar de ges.
Skolverksamheter styrs av ekonomiska och juridiska ramar. Om inte kommunen kan tillhandahålla resurser för att säkerställa verksamhetens kvalitet i termer av behöriga lärare, bra material, rimliga klasstorlekar, bestående särskilt stöd och likvärdig utbildning oavsett elevernas sociala bakgrund – såsom den åläggs i skollagen – brister den i sitt huvudmannaskap.
Kommunens politiker ansvarar för sina beslut och det är däri situationen har sina rötter. Undvikandet av ansvarstagande och blindheten för konsekvenserna av egna beslut är däremot lika bestörtande som avslöjande.
Det är hög tid att Eskilstunas majoritet tar ansvar för de arbetsmiljöer de utarmar och som drabbar kommunens barn.
Gunnlaugur Magnússon
Docent i pedagogik, Uppsala universitet