Susanne Nyström har reagerat på min artikel i Dagens Samhälle (13/5) där jag uppmanade Folkhälsomyndigheten att undersöka om införandet av institutionell barnomsorg från tidig ålder kan ha bidragit till den ökande psykiska ohälsan bland unga.
Det är tydligen tabu även för Nyström, eftersom hon tar till den klassiska stämpeln som använts länge för att tysta kritik mot familjepolitiken: "hemmafrulobby".
Om hon hade läst lite noggrannare och mindre ideologiskt förblindat på vår hemsida hade hon sett att vårt föräldraupprop vill att föräldrar – både mammor och pappor – ska få större möjligheter att ge sina barn den tid de behöver.
Fokus ligger alltså på barnen, inte på hemmafruar.
Den vantolkningen visar snarare att det är Nyström som sitter fast i 50-talet i sin syn på barns omsorgsbehov.
Jag råder henne därför att snarast uppdatera sig enligt modern forskning precis som jag efterlyst i familjepolitiken.
Lika ogrundat är hennes påstående om att vi "vill ge mammor dåligt samvete". Att många föräldrar känner dåligt samvete för att tiden inte räcker till för barnen, beror på politikerna som skapat den här ensidiga barnomsorgsmodellen, inte på oss som försöker vidga ramarna.
Förslaget från ’Hållbar familjepolitik NU’ är inget "egoistiskt" för föräldrars egen skull; det är för barnens skull och därför bör barnomsorg värderas som ett viktigt arbete även när föräldrar själva gör det.
Och det är inte "någon annan som betalar", utan vi själva.
Alla vi som betalar skatt är med och subventionerar förskolan med i genomsnitt cirka 10 000 kr/mån/plats, oavsett om vi har barn i den eller inte.
Om dessa skattepengar även skulle kunna användas till andra barnomsorgsalternativ som bättre tillgodoser en del barns behov, är det god ekonomi att göra så för både familjer och samhället.
Det hindrar inte föräldrar som tycker att nuvarande barnomsorg fungerar bra för deras barn, men varför ska vi tvinga in dem som den inte passar för?
Susanne Nyman Furugård
Föräldrauppropet Hållbar familjepolitik NU
SVAR:
En bärande idé i Sverige är att vi betalar skatt efter bärkraft som sedan fördelas till gemensamma verksamheter, som sjukvård, äldreomsorg, skola och förskola.
Detta eftersom vi, som land, har beslutat att alla har rätt till likvärdig sjukvård och utbildning, samt vill främja kvinnligt förvärvsarbetande framför hemmafruar.
Har man turen att vara frisk, eller avstår från att skaffa barn, får man därmed mindre valuta för skattepengarna.
Eller anser Susanne Nyman Furugård att även barnlösa ska få 10 000 kronor i månaden? Dessa betalar ju också skatt, som bland annat går till förskolan. Svarar man ja faller en stor del av idén med skatte-systemet.
Att man har betalat in pengar i skatt betyder inte att man har rätt att få en större klumpsumma att fritt förfogar över, varken om man får barn, blir sjuk eller behöver äldreomsorg.
Man behöver bara blicka mot Medelhavsländerna för att se att en uppluckring av barnomsorgen leder till att betydligt färre kvinnor förvärvsarbetar, vilket dels försvårar för kvinnor generellt att kombinera jobb och familj varpå färre barn föds, dels försämrar landets ekonomi.
Då blir det ännu mindre pengar till sjukvården och utbildningsväsendet verksamheter jag utgår ifrån att både Nyman Furugård och hennes barn använder och har använt.
Susanne Nyström
Ledarredaktionen