Det är 250 år sedan reformriksdagen 1765-66. Då kom den första Tryckfrihetsförordningen till, och fick ställning som grundlag.
Riksdagsmotionerna – memorialen hette de då – väcktes 1765. Riksdagsbeslutet kom 1766, med tre stånd mot ett, efter en spännande, nyskapande utskottsbehandling där marginalerna åt rätt håll i ett par lägen var riskabelt smala.
Grundlagsfäderna bakom reformen var ganska många. En var mest betydelsefull, Anders Chydenius, präst från Österbotten, ledamot i riksdagens viktiga Stora deputation och dess tryckfrihetsutskott. Där var han den drivande kraften.
Redan i beslutet 1766 fanns några av de viktiga grundstenarna i dagens liberala Tryckfrihetsförordning från 1949 – den starkaste i världen. Till dessa som var med från första början hör att tryckfrihet och offentlighetsprincip blev två sidor av en helhet – ömsesidigt beroende av varandra.
Tryckfriheten får en hel del av sin styrka just genom den likaledes grundlagsfästa offentlighetsprincipen. Mycket av det som är nyheter skulle det ju inte gå att skriva om ifall offentligheten för allmänna handlingar inte fanns. Men dessutom skulle offentlighetsprincipen vara berövad mycket av sin verkan ifall det inte var tillåtet att trycka det som är offentligt. Det allmänheten har rätt att få se skulle ofta vara tämligen effektivt mörklagt om det inte skulle vara tillåtet att också visa upp det för allmänheten, i det tryckta – nu även det elektroniska – ordet.
Detta svenska synsätt är det viktigt att slå vakt om. Det hittas ofta på nya förevändningar för att tömma det på innehåll. Det är fortfarande utmanande när det ställs mot juridiska system i andra länder, även en del som annars liknar oss mycket.
Anders Chydenius och hans utskottskamrater var inte de första som tänkte tankarna om avskaffad censur eller att det skulle gå att få läsa statliga papper. Censuren hade upphört i England några årtionden tidigare. Offentlighet fanns det viktiga inslag av i äldre svensk självstyrelsetradition. De lokala domstolarna med valda nämndemän hade öppna rättegångar. Lokala taxeringsbeslut lades ut så att alla skulle kunna se att de inte var fel. Offentliga riksdagshandlingar fanns det tidigare förslag om.
Men att knyta ihop båda sakerna till en helhet, ge dem starkt juridiskt skydd och föreskriva beslut i grundlagsordning för ändringar – det var nyskapande. Verkningarna är stora än i dag – de återupplivades efter kungadiktaturens fall 1809.
Man skulle kunna tro att det självklart blir stort firande och uppmärksamhet i år eller nästa år. Fast det återstår att se. Det finns en stor förmåga i det här landet att i officiella sammanhang och på universitet och i kulturliv blunda för riksdagens avgörande insatser för svensk frihet och demokrati. Kunglighetsdyrkan och ämbetsmannaideologi är starka krafter. Hela den frihetstida epoken, där Anders Chydenius gjorde sin främsta insats, har under århundraden nedvärderats.
Anders Chydenius själv gjordes under lång tid närmast till icke-person – trots att, eller snarare just därför att han är en tidig portalgestalt för svensk liberalism. Först bortåt 150 år efter den stora insatsen 1766 återupptäcktes han, då i första hand som ekonomisk tänkare, vän av fri handel, bättre villkor för lönearbetare och vidgad religiös frihet. Så småningom insågs det som länge hade glömts bort. Han var något mer än en av flera förslagsställare. Han hade i själva verket gjort det stora arbetet i riksdagsutskottet där svensk tryckfrihet och offentlighetsprincip skapades.
Det är i Finland som det mesta och det viktigaste gjorts för att skingra det mörker rojalismen spred. De viktigaste biografierna av Pentti Virrankoski (på svenska 1995) och Nils-Erik Forsgård (2014) är finländska, och det är i Finland Chydenius samlade verk till sist givits ut från 2012. Tredje och sista bandet kom ut i år. Men det är i Sveriges grundlagar, inte i Finlands, som Chydenius verk finns kvar, även om offentlighetsprincip så småningom återinfördes i Finland.