Eskilstuna tingsrätt försatte, den 16 juni, en mordmisstänkt kvinna på fri fot. Denna 44-åriga kvinna har suttit häktad i 18 månader. Kvinnan var misstänkt för att ha mördat en man som anträffats död i sin utbrunna bil. Hela åtalet är av den arten, att det för alla som tagit del av ärendet framgått, att åklagaren har haft alltför tunt på fötterna. Redan innan rättegången inleddes var det klarlagt att åklagaren inte visste när mannen mördats, hur mannen mördats och inte ens var mannen mördats. Trots alla dessa osäkra faktorer chansar åklagaren med ett åtal.
Om åklagaren inte helt tappat sinne för proportioner borde hon förstått att åtalet var en överloppsgärning där det var uppenbart att hon näppeligen kunde ha förväntat sig en fällande dom.
Jag funderar på vad det är som får en åklagare att åtala trots uppenbara brister i ett ärende. Jag kommer fram till att detta beror på att åklagaren förmodligen har engagerat sig personligt och hoppas att domstolen skall döma efter hennes känslor. Därutöver riskerar hon ju ingenting då de det är ytterligt ovanligt att en åklagare blir misstänkt för obefogat åtal. I aktuellt fall har jag svårt att tro att åklagaren var övertygad om en fällande dom och därför gärna ville överlåta beslutet på någon annan.
I aktuellt fall har nog åklagaren gjort en allvarlig felbedömning, så allvarlig att en utredning om obefogat åtal inte vore helt fel. Jag har svårt att tro att en åklagare kan vara så här naiv utan förmodligen hängett sig åt önskedrömmar.