Fel, flum, fusk – även i vetenskap

En av de största vetenskapsnyheterna förra året var tidskiften Sciences artikel "Estimating the reproducibility of psychological science", ett försök att återupprepa resultaten från 100 psykologiska studier, publicerade i ledande vetenskapliga tidskrifter.

19 februari 2016 04:00

I majoriteten av fallen fick forskarna inte samma resultat som i originalstudien. Det kan bero på en rad orsaker. Ofta görs psykologiska experiment på små grupper, där slumpen spelar en ganska stor roll.

Forskare har en tendens att publicera studier som visar positiva resultat och ignorera försök där den effekt man hade väntat sig inte uppstod. Det går ofta att hitta ursäkter för att bortse från vissa avvikande resultat. Rent fusk kan också förekomma.

Förra året föddes också Riksbanksigelkotten, när den liberala ledarskribenten Hanna Marie Björklund ritade ögon och ben på ett diagram över Riksbanksräntan och Riksbankens prognoser. Räntan har de senaste åren rört sig i en mjuk puckel (igelkottens kropp). Vid varje räntebeslut har Riksbankens prognos varit att räntan snart ska sticka brant uppåt (taggarna). Lika spektakulärt fel varje gång.

Det finns också hela vetenskapliga områden som i stor utsträckning arbetar med intervjuer och observationer, på ett sätt som gör att det nästan aldrig synas om forskarna, medvetet eller omedvetet, ger en skev bild av resultaten.

Samma sorts fel verkar kunna uppstå gång på gång, utan att vi riktigt lär oss något av det. Ibland, som med Riksbankens prognoser, kan det få allvarliga följder eftersom det påverkar investeringsbeslut och liknande. I andra fall får det mer subtila effekter på den världsbild vi bygger upp.

På vissa områden bör det gå att förbättra läget; det pågår nog en del självrannsakan bland psykologiforskare. Andra saker kanske vi inte kan veta något om, i alla fall inte med de metoder vi har i dag. Riksbanken borde inte ge prognoser som sträcker sig längre än de har rimlig träffsäkerhet för, kanske en eller två månader framåt.

En rimlig tanke är att staten inte borde finansiera forskning och prognoser som mest ger okontrollerbara eller vilseledande resultat. Men vi kan inte vänta oss att forskare och prognosmakare inom en disciplin ska leda den utrensningen, de har allt att förlora på att säga att det de har hållit på med inte fungerar. Och de som inte är experter har förstås svårt att säkert avgöra vad som är värdelöst och vad som bara är svårtolkat.

Kanske kunde staten och vissa berörda privata aktörer sätta samman en nonsenskommission, som utvärderar olika områden i dialog med experter.

De som visar stabila resultat får grönt ljus, de som borde kunna göra det med lite hårdare granskning får gult ljus och de som arbetar med metoder som aldrig verkar ge tillförlitlig kunskap eller meningsfulla prognoser får rött ljus. Sedan får universitet, myndigheter, medier, banker och andra dra sina slutsatser utifrån det.

Människan är inte ofelbar, och det finns ingen gräns för hennes förmåga att lura sig själv och andra.

Men vi skulle kanske åtminstone kunna slippa att se samma dumheter om och om igen?

Andreas Bergström är vice VD på tankesmedjan Fores.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!