Susanne Nyström: Det finns ingen gratisjournalistik

I söndags var jag i en affär för att köpa mat och några tidningar. När jag var klar gick jag till kassan och staplade upp middagen på bandet, varpå kassörskan pekade på tidningarna som jag hade under armen och bad mig lägga dem bland de andra varorna.

23 januari 2017 17:00

Först trodde jag att hon skämtade. Tidningarna innehöll angelägna nyheter och samhällsinformation. Alltså sådant som alla ska ha rätt att ta del av. Hur kunde tjejen i kassan likställa dem med makaroner och ketchup? Och vad menar mediekoncernerna, som väl antagligen tvingar henne att kräva kunder på pengar, med att försöka ta betalt för viktig journalistik?

Scenariot ovan har inte hänt. Jag åt varken pasta eller försökte stjäla tidningar i helgen. Men i övrigt bygger berättelsen på verkliga händelser, med skillnaden att gratiskravet gäller artiklar som finns på webben, inte i pappret.

Så sent som på måndagen publicerade Avesta Tidning, AT, en insändare från ”Arg krylbobo”: ”Alltså jag kan inte fatta hur kan AT låsa nyhetsartiklar enbart för prenumeranter?” (…) ”Vi som inte har prenumeration vill också läsa om vad som pågår i dagens samhälle. Eftersom dessa nyheter faktiskt är samhällsviktiga för alla och inte enbart för dem som prenumererar!”

Krylboinsändaren är långt ifrån den första texten i sitt slag. I somras bloggade Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén om hur hon får mejl med budskapen att ”det är för jävligt att ni profiterar på viktig journalistik” och ”varför låser ni in sånt som alla borde kunna läsa och dela?”.

Det visar att många är intresserade av det kvalitativa arbete som mina kollegor runt om i landet gör, men de tänker inte tanken att betala för tjänsten. Detta trots att de flesta inser att reportern och fotografen ska ha betalt och att en tidningsredaktion har kostnader för lokaler, datorer, kameror, telefoner, möbler och transporter till intervjuer, matcher och kulturevenemang. Dessutom vet alla innerst inne att notan nästan är densamma, oavsett om artikeln publiceras på nätet eller i pappret, för på samma sätt som det inte finns några gratisluncher, finns det ingen gratisjournalistik.

Tidningar ägs av privata företag, som bara har de pengar de drar in via prenumerationer och annonser. Journalistik kostar och därför kommer det endast att produceras journalistik så länge någon betalar – antingen som i dag, via prenumerationer och tv-licens, eller via skattsedeln.

Det har vi som jobbar på tidningar inte alltid förmedlat på bästa sätt, men i år kommer det sannolikt att ske en glidning.

Allt fler medier tar betalt för allt mer material på nätet och mer kommer det att bli, vilket antagligen kommer att väcka viss irritation, eftersom det aldrig är kul att krocka med en betalvägg. Men innan man svär över snikenheten bör man ta ett djupt andetag och fråga sig vem, om inte man själv, som ska betala.

För visst profiterar vi i mediebranschen på viktig journalistik. Det har vi gjort sedan papperstidningarnas barndom.

Att man inte får tidningen gratis i mobilen är inte konstigare än att den ska placeras bland övriga varor på rullbandet.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa