Där samhällsställning eller klasskillnader följde språk eller hudfärg behövde fördomsfullhet eller rasism ingen jordmån i akademiska begrepp. Kolonialvälden och slavhandel hade inte biologisk naturvetenskap som orsak.
Dock finns en period i biologins teoriutveckling, med stor och ödeläggande betydelse för att förstärka rasism, underblåsa etniska förföljelser och ge verktyg åt diktatorer. Detta var inte på 1700-talet, utan långt senare.
Charles Darwins och andras utvecklingsteorier under sent 1800-tal och in på 1900-talet fick mycket brett genomslag i samhällsdebatten. De missbrukades, förvreds och blev förevändning för att se skoningslös kamp för tillvaron som ideal för samhällsutveckling och härskarmetoder.
I denna biologism frodades spekulationer om ”rasegenskaper”, som användes för att avfärda människovärde och moral. Nazismen och dess folkmord blev det yttersta, inte det enda exemplet.
Ett stickspår i försommarens ”statydebatter” har varit en handfull påståenden om Carl von Linné, botanikens stora namn i mitten av 1700-talet. Tanken verkar vara att han skulle ha växlat in biologin på ett rasistiskt spår, och att det fått följder hundratals år senare. Ett allvarligt fel med sådan historieomskrivning är detta: Uppmärksamheten flyttas bort från den urspårning till kvasivetenskap och rastänkande som skedde bortåt 150 år senare.
Linné gjorde sin centrala insats inom botaniken. Där byggde han på det han själv såg och studerade, något han också gjorde i landskapsresornas studier av brukningsmetoder och levnadssätt. Dessa gav honom en bestående plats i svensk litteraturhistoria, och gjorde honom också till en av pionjärerna i folklivsforskning.
En av hans viktigaste erfarenheter var mötet med samernas liv och kultur under studieresan i ungdomen till övre Norrland, Norge och Finland. Samerna såg han inte på med ras- eller andra fördomar.
Som nyfiken iakttagare kom han att se dem som föredömen i fråga om hälsosam kost med mycket fisk och kött men mindre mjölmat, vatten som dryck och inget brännvin. Spritens skadlighet varnade Linné för gång på gång, i föreläsningar och skrifter.
Redan hans sätt att skriva om samerna och deras kultur visar på att det är något skevt i att måla upp en bild av Linné som en rasismens inspiratör. Det som ibland används för sådana påståenden är något annat. Linné försökte även skissera ett sammanhållet system för allt i naturen, och han insåg att människan – som han såg som en enda art, inte flera, om än med variationer – delade biologiska egenskaper med andra däggdjur i skapelsen.
Det som främst sägs belasta Linné är ett kort avsnitt där världsdelarnas befolkningar får stå för sådana variationer inom människosläktet, med Amerikas indianer som högst stående. Linné visste inte mycket om dem men tillskrev dem ett levnadssätt liknande samernas.
Detta säger mest att Linné inom andra biologiska grenar än botaniken inte höll samma, för sin tid höga vetenskapliga nivå, utan blandande in svaga källor eller spekulationer. Att det fått någon egentligt styrande inverkan på vetenskap eller samhällsdebatt under sent 1800-tal och framåt är långsökt.
Vad Linné framför allt bidragit med i svensk samhällsutveckling, förutom det levande språket samt attackerna mot brännvinet, är att hans botanik gav upphov till en stark tradition av att personligen iaktta och lära sig om natur och miljö. I dagens opinioner för naturvård och ekologi är denna ideella amatörbotanik en viktig kraft för saklighet och uthållighet.
I sin senaste bok, Gubbas Hage, har Kerstin Ekman, den mångsidiga författaren som gick i skolan i Katrineholm, skrivit essäer utifrån ett litet stycke mark som hon och hennes make en tid ägde i Roslagen. Hon väver samman kultur och naturkunskap, även med referenser till antika författare, just som Linné gjorde.
Hon har den legendariske botanikern Erik Almquists berömda storverk Upplands vegetation och flora. Hon tänker att om Almquist ändå varit lektor i Katrineholm, inte i Eskilstuna där han hade sin tjänst, då hade hon faktiskt fått ha honom som sin lärare i biologi.
Vårt arv från Linné är miljöengagemanget, inte några rasföreställningar. Är det någon svensk 1700-talsgestalts staty som med rätta ska förknippas med rasism är det i stället den över Gustav III, invid Stockholms slott.
Efter att han knäckt riksdagen satte han bland annat igång en svensk slavhandelsverksamhet på en ö i Västindien. Träldomen hade Sverige frigjort sig från redan på medeltiden. För en tid blev den åter svenskflaggad, av ”tjusarkonungen” själv.
