I en långläsning i söndagens DN vittnar ett antal afrosvenskar hur de diskrimineras på grund av sin hudfärg. En del vittnesmål handlar om hur det känns att kallas ”apa”, eller att som barn kallas ful och brun. Andra berättar om hur de inte kallas till jobbintervjuer. Det berättas också om hur de behandlas illa, och annorlunda än andra, av bland annat servicepersonal.
Människor ska inte behöva utstå sådant som borde vara självklart: att bemötas med värdighet och utan fördomar. Så ska det vara i alla möten, i synnerhet när det kommer till myndigheter.
Men så är inte alltid fallet. I reportaget får vi också följa Titus Murimi som på väg från jobbet i Köpenhamn till hemmet i Malmö stoppas av Tullverket. Han tas ut från tåget med handfängsel, för att tulltjänstemännen ska genomföra en kroppsvisitation på honom, och leta efter knark.
Titus Murimi tas till ett fönsterlöst rum och beordras ta av sig kläderna. Så långt överensstämmer hans och tjänstemännens berättelser. Men när han vägrar ta av sig kalsongerna, det är då uppfattningarna om vad som hände i rummet skiljer sig åt.
Murimi uppger att han utsattes för rasism och övergrepp. Men det stämmer inte, det menar i varje fall Tullverkets biträdande chef för avdelningen för brottsbekämpning Viktoria Düring en intervju med DN. När hon blir tillfrågad om Tullverkets tjänstemän aldrig gör fel är svaret: ”Vi gör inte fel”.
Det är befängt, och otänkbart, att Tullverket, eller någon annan myndighet, skulle vara ofelbar. Och hur har Tullverket lyckats mota rasism och fördomar ur organisationen? Jo, genom en statlig värdegrund där bland annat begrepp som ansvarstagande och respekt radas upp.
Det är bra att myndigheter arbetar med attityder inom sin organisation. Men att ta sådana dokument och interna värdegrundsutbildningar till intäkt för att diskriminering inte sker är varken rimligt eller relevant. Också andra myndigheter, däribland Polismyndigheten, har sådana handlingar, och har bland annat ertappats med det ökända romregistret 2013.
De flesta som arbetar inom myndigheter försöker göra ett bra jobb. Den mänskliga faktorn kan däremot inte räknas bort. Misstag och slarv händer. Inte heller går det att bortse från att myndighetspersonal kan bete sig riktigt dåligt, rasistiskt och brottsligt, i tjänsten.
När sådant uppmärksammas är det mycket viktigt att myndigheter erkänner detta. Fel som begåtts ska rättas och rutiner bör upprättas för att misstagen inte upprepas. Den som inte bättrar sig, eller begår allvarliga fel i tjänsten, bör avlägsnas från sitt offentliga uppdrag som tjänsteman.
Risken är annars att eventuella övergrepp fortsätter. Men också tilliten till offentlig förvaltning undergrävs, särskilt inom den grupp medborgare som drabbas av godtycklig myndighetsutövning.