Klimatet förändras. Vi kommer se högre havsnivåer och mer extremväder. Detta vet vi och anpassning av samhällets olika delar är nödvändiga. Men för att klimatkrisen inte ska förvärras krävs det att vi lämnar fossilberoendet bakom oss.
Då måste det kosta att släppa ut växthusgaser. Stora delar av Sveriges utsläpp kommer från transporter. Därför bör de som kör dessa fossilfordon också betala för detta. Skatt på bensin och diesel är då ett rimligt och liberalt klimatpolitiskt verktyg. Men bland en del högerpolitiker och i lobbygrupper avfärdas sådana klimatskatter. De bör tänka om.
I veckan steg priserna på bensin och diesel. Efterfrågan på olja har ökat världen över samtidigt som oljeutvinning inte går lika snabbt. Och missnöjet bland en del bilister har varit påtagligt i artiklar och medier. Det önskas lägre priser (och skatt) på dessa fossila drivmedel.
De låga priser vi såg våren 2020 var inget att hurra över då, och är inget att längta tillbaka till i dag. Anledningen till att priserna sjönk var att flygresor och bilfärder till jobb och andra aktiviteter ställdes in världen över för att hindra coronasmittans spridning. Även priskriget mellan Ryssland och Saudiarabien spelade roll. Rysk oljeproduktion pumpades upp i ett försök att knäcka amerikanska skifferoljeproducenter. Men sådana fördelar ville inte oljekungadömet Saudiarabien att Ryssland skulle ha, och gjorde detsamma.
Och visst finns det en del människor som inte tycker om dessa skatter. Det kan man konstatera när man läser SOM-institutets rapport ”Regntunga skyar” från förra året. I kapitlet "Bör utsläpparna betala?" studerar några forskare svenskars inställning till koldioxidskatter, däribland sådana som riktas mot bensin- och dieseldrivna bilar. En av slutsatserna som dras är att även om det finns ett betydande motstånd mot höjda koldioxidskatter (i allmänhet) har det varit stabilt de senaste tio åren. Den successiva höjningen har inte påverkat människors inställning nämnvärt.
För 2019 är det en väsentlig andel av de svarande (39 procent) som anser att koldioxidskatten bör sänkas något eller mycket. Men det är ännu fler som inte vill se några sådana skattesänkningar. 28 procent är positiva till något eller mycket höjd skatt, resten vill inte att den ska förändras alls. Och jämför man med andra skatter, såsom på inkomster, arbetsgivaravgift eller moms, är koldioxidskatter på bensin och diesel tämligen populära.
På landsbygden och i mindre tätorter är det ännu fler som vill se sänkta drivmedelsskatter och färre som vill ha höjningar. Detta förvånar inte. På dessa orter kan det vara långt till jobb, skola, handel. Är kollektivtrafiken eftersatt och inte ett verkligt alternativ i vardagen är det ofta ännu svårare att få ihop livet utan bil. Även om löneutvecklingen inte hängt med prisökningen överallt i Sverige, är det värt att poängtera att priset på bensin och diesel i förhållande till medelinkomsten varit konstant de senaste 20 åren. Nyare och mer bränslesnåla bilar håller dessutom nere bränsleförbrukningen.
Därutöver träffar en sänkning av bensin- och dieselskatt inte enbart folk på landsbygden. Den påverkar även människor i städer, som ofta inte är av samma behov av bilen. Där är kollektivtrafiken ofta utbyggd och folk har närmare till det mesta.
Det kan finnas en mängd olika faktorer till att människor bor just där de bor. Men de som bor på lands- och glesbygden gör det i stort för att det är där de vill leva sina liv. De kanske trivs med lantligheten, närheten till skogen och avståndet till grannar och uppskattar att slippa ljuden och ljusen i städerna.
Och precis som att folk som bor i större städer behöver förhålla sig till höga boendekostnader och parkeringsavgifter får människor som lever på landsbygden finna sig i att det kommer att kosta att köra bil när de bor som de gör. Det innebär inte att väljare där ska sluta begära viss nivå av offentlig service och bättre kollektiva förbindelser. Men folk bör kräva att politiker hittar lösningar på deras problem utan att tumma på viktig klimatpolitik.
