90-talets långa skugga

Urspårningen var på 90-talet. Från 2007 har många förbättringar genomförts, med resultat som kan börja slå igenom om några år. De var nödvändiga, inte tillräckliga.

17 maj 2016 04:00

Inga av dem ska upphävas. Man bör bygga vidare på dem, och åtgärda ytterligare följder av 90-talet. Detta budskap från Skolkommissionen, ledd av Skolverkets generaldirektör Anna Ekström, har stora likheter med granskningar av en expertgrupp från OECD, och av professor Leif Lewin (båda blev klara 2014).

Under något årtionde, in på 90-talet, skedde en rad felgrepp och försummelser. Då verkställdes kommunaliseringen. Statsbidragssystemet blev kravlöst. Staten övergav ambitionerna att kontrollera vad skolan presterade.

Behörighetskraven för lärare urholkades, och ströks inom friskolorna. Så doldes tillfälligt en lärarbrist, men med långvariga följder, otillräckligt utbildade lärare, sjunkande kunskapsnivåer och urholkad yrkesstatus.

Samtidigt släpptes privatskolor mer lösa, och på gymnasiet prioriterades valfrihet mellan många kurser, med påtaglig försämring av kunskapsinriktningen. 90-talets budgetkris förvärrade kvalitetssänkningen.

Skolpolitiken från 2007 gick ut på att angripa en rad av de brister i skolan som var arv från 90-talet, Göran Perssons (S) "kommunalisering" och Beatrice Asks (M) "valfrihetslinje". Lärarutbildning, läroplaner och mycket annat reformerades, krav skärptes och statens roll stärktes. Fler nationella prov samt internationella jämförelser avslöjade svåra brister, som dolts av 90-talstänkandets ointresse för uppföljning och kontroll.

Kommissionens huvudbetänkande kommer 2017. Delrapporten i går pekar tydligt på att det går ut på att Jan Björklunds (L) reformer utgör grunden, men förses med mer tydliga krav på förbättrade resultat och klart angivna mål för skolsystemets prestationer.

Andra reformlinjer gäller sådant Jan Björklund inte fick grepp på, med de från 90-talet cementerade låsningarna om kommunalisering, statsbidrag som "påse" utan villkor samt lokala avgöranden om resursfördelningen mellan skolor. Dessa frågor har motverkat eller undergrävt en del av skolreformerna efter 2007. Avtalsparterna har blockerat lönestrukturen. Statsbidragens kravlöshet har fördjupat bostadssegregationens negativa effekter.

Utan att vilja återgå till att lärarna är statsanställda testar kommissionen två andra sätt att kraftigt öka statens påverkan på resursfördelning mellan skolor och kommuner. Intressanta förslag, men lönestrukturens knytning till andra kommunala sektorer lämnas som en olöst fråga.

Mer konflikt med kommunalt självstyre kan inte undvikas. Det är alldeles för stora skillnader mellan olika skolor och mellan barn från olika samhällsklasser. Statens regelverk rår inte på detta. Oavsett metod kommer såväl en del kommuners som en del icke-kommunala skolors villkor att behöva förändras märkbart.

Kommissionen står dessbättre inte för det som legat på lur i statsrådet Gustav Fridolins (MP) mantra om att låta "professionen" och "vetenskapen" bestämma.

Snarare är det en fortsättning på den reformlinje som blev nödvändig sedan delar av just den akademiska pedagogik-"forskningen" hade hejat på en politik som sänkte kunskapsnivån.

Insikten att skolresultaten under många år varit på väg nedåt, och att följderna blir mycket allvarliga, är numera mer spridd. Men för 10-15 år sedan var det hård strid om den krisinsikten. Det mesta som blev skolreformer 2007-11 har motarbetats av en del politiska partier, och av en del sådana som ansåg sig själva vara "profession" och "vetenskap".

På alla dessa tre håll har vinden vänt en del.  Nu ses genomförda reformer som en nödvändig grund att bygga vidare på – även om en del verkar ha svårt att erkänna vem som faktiskt hade rätt.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!