De länder som söker försoning bemästrar sin framtid

Det tysk-franska samarbetet, nu med Angela Merkel och Emmanuel Macron, och försoningen mellan länderna är en av grunderna för Europas sammanhållning och välstånd.

Det tysk-franska samarbetet, nu med Angela Merkel och Emmanuel Macron, och försoningen mellan länderna är en av grunderna för Europas sammanhållning och välstånd.

Foto: Hayoung Jeon/TT

Lördagskrönika2020-07-11 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I år är det 75 år sedan Andra Världskriget tog slut. En påminnelse om vad Europa gått igenom sedan dess är boken ”Europa – 75 år av ständig förändring”. Historieprofessorn Sverker Oredsson och den tidigare EU-parlamentarikern Olle Schmidt (L) är bokens huvudförfattare.

Oredsson avled plötsligt innan boken blev klar. De planerade kapitel som han själv inte kunde avsluta fick andra göra klart. Däribland Ulf Zander, som skriver om hur USA drar sig undan internationella samarbeten. Barbara Törnqvist Plewa beskriver den antiliberala nationalismens utveckling i Ungern och Polen.

I ett Europa sargat av två världskrig kunde det för många ha legat nära till hands att främst söka hämnd på tyskarna kollektivt, efter Nazisttysklands brott mot mänskligheten och folkmordet på sex miljoner judar. I stället blev det försoning, genom EU, och det blev möjligt genom att Tyskland demokratiserades. Det fransk-tyska samarbetet, numera mellan president Emmanuel Macron och förbundskansler Angela Merkel, är betydelsefullt för EU, och för hela Europa.

De senaste 75 åren har Europa genomgått stora förändringar. Sverker Oredssons egna kapitel gäller kontinentens tillstånd och stora politiska skeenden, efterkrigstiden, östblockets upplösning samt det som följde efter kalla kriget och 9/11. Olle Schmidt skildrar på ett lättillgängligt vis politiska samtal och fördrag som haft betydelse för utvecklingen av dagens EU.

Schumanplanen är ett sådant exempel. Under första världskriget väcks tankar om ett Europa med varaktig fred. En fransk-tysk försoning ansågs vara viktig inom den paneuropeiska rörelsen som bildats strax efter första världskriget. Också andra, bland annat Storbritanniens premiärminister Winston Churchill från slutet av 40-talet delade denna slutsats. I ett tal 1948 i Haag framhöll han behovet av ett Europas Förenta staterna, men Storbritannien skulle stå utanför.

Konrad Adenauer, som året därpå blev Västtysklands första förbundskansler, fanns med på konferensen i Haag, och var av samma åsikt. När Robert Schuman, fransk premiär- och utrikesminister mellan 1947 och 1953, samma år presenterade planerna på det som kom att lägga grunden för framtidens EU, var de rörande överens. Året därpå lades Schumanplanen fram, och 1952 etablerades den europeiska kol- och stålgemenskapens myndighet i Luxemburg.

Den gemenskapen hade inte många likheter med dagens EU. Men den förde sex europeiska länder närmare varandra, på fredlig väg. Inte minst lade den grunden för Romfördraget, 1957, där jordbrukspolitiken blev central. Europas minnen av svält var fortfarande färska. Ministerrådet, kommissionen och parlamentet har också sin grund i det fördraget. 30 år senare ändrades fördraget genom den Europeiska enhetsakten, och den inre marknaden bildades.

Att knyta nytillkomna demokratiska länder inom Europa till EU har varit viktigt, både strategiskt och politiskt. Ibland har det gått fort. Militärjuntan i Grekland föll bara sju år innan landet blev medlem 1981. Också Portugal och Spanien var unga demokratier när de införlivades 1986. Detsamma gällde när järnridån och kommunistregimer föll. Demokratikraven var strikta när inträde skulle beviljas, men undergrävs nu i främst ett par medlemsländer.

Cecilia Malmström, Sveriges tidigare ledamot i EU-kommissionen har skrivit det avslutandet kapitlet. Om utmaningar som EU och medlemsländerna stått inför, men också sådana som väntar. Bland annat ytterkantspartiers tillväxt har försvårat bildandet av stabila regeringar på flera håll. Sverige är ett av dessa länder. Inte sällan får sådana partier stöd från Moskva för att destabilisera EU. Ofta förminskar eller relativiserar de nazismens brott under andra världskriget.

Med ett USA som lämnar internationella avtal kan EU få en allt viktigare roll i världen. Kinas ekonomiska och politiska makt är ett betydande hot mot västvärlden, en demokratisk motpol behövs. Kinesiskt och ryskt inflytande får inte heller få fäste på den euroepiska kontinenten. Att knyta Balkanhalvöns länder till EU kan därför vara klokt.

Oredsson, Schmidt och de andra författarna fångar Europa som en ständigt föränderlig kontinent. Länderna är knutna till och beroende av varandra. Samarbete Europas länder emellan, i synnerhet Västeuropas, är avgörande för demokrati, fred och välstånd.

Olika ståndpunkter måste få finnas inom EU, men samarbete är bättre än konflikt. Det handlar också om att inte blunda för det förflutna och att söka försoning framför hämnd. De länder som gör det bemästrar inte bara sitt förflutna, utan också sin framtid.