Det är tråkiga ord att behöva skriva. Men verkligheten är sådan: pandemin är inte över.
Visst sticks det i Sverige och många andra länder nålar i armar på löpande band. Enligt Folkhälsomyndigheten har tre fjärdedelar av Sveriges vuxna befolkning fått första sprutan. Och snart hälften har fått två. Detta är inte obetydligt. Det innebär att restriktioner lyfts. Näringslivet kan öppnas upp ytterligare. Likaså kan det lock lyftas som legat över föreningar och samfund.
Men allt är inte frid och fröjd. Smittan finns kvar, och fortfarande finns många kvar som ännu inte tagit första eller andra sprutan. I Sverige och i resten av världen.
De som vet med sig att de ska ta sprutan men ännu inte gjort det: boka tid! Regionerna och vaccinatörerna måste göra vad de kan för att nå ut till dem som tvekar eller säger tvärt nej. Mer information och samarbete med lokalorganisationer som verkar i stadsdelar där vaccinationsgraden är låg. Kanske kan det vara värt att överväga drop-in-tider så som det görs i Angered, Göteborg.
Viktigt är också att inte missa hem- och papperslösa. I det måste civilsamhällets kompetens nyttjas så att dessa människor inte blir en del i smittkedjor.
Insatser för att fylla de gap som finns mellan EU-länder när det kommer till vaccinationerna behövs också.
Enligt Europeiska smittskyddsmyndigheten ligger ö-landet Island i topp med 90 procent som fått första sprutan. Malta och Danmark är på omkring 84 procent. Polen, Litauen, Estland mellan 55 och 60 procent. Längst ner ser vi Rumänien och Bulgarien, där andelen är under en tredjedel respektive en femtedel. När det gäller spruta nummer två ser siffrorna ungefär likadana ut, men varierar beroende på ländernas strategier.
I många afrikanska länder är vaccinationerna i praktiken i startgroparna. Där är det många med bara några få procent som vaccinerats. Även i centrala delar av Asien, som Afghanistan och Uzbekistan, är andelen också mycket låg. Inte lika illa är det i Myanmar, Thailand och Vietnam. Men också där är siffrorna låga.
Dessa länder brottas med olika problem. En del handlar om vaccinmotstånd. Men huvudanledningen är brist på vaccindoser. Några har inte råd med ampullerna. Mycket är dessutom redan uppköpt av västdemokratier. Andra saknar sjukvårdssystem som kan förmedla sprutorna i en verkligt stor skala.
Därför är det viktigt att rikare länder skänker ampuller till fattigare. De politiker som motsätter sig sådant måste förklara hur vi ska stoppa smittans farlighet när stora delar av världens befolkning är helt oskyddad. Reella insatser för att vaccinera människor i stora flyktingläger behövs också. Det bör göras både av solidariska skäl och självbevarelsedrift.
De som tror att vi nu närmar oss slutet bör upphöra med detta önsketänkande. Det finns fortfarande mycket kvar att göra.