Att utvecklingen går åt fel håll är en populär ingång i mycket av den politiska kommunikationen. Pensioner tillhör det som gärna beskrivs på det sättet. Det heter att pensionärerna får det allt sämre och att pengarna i systemet är på väg att ta slut. Detta brus från pensionärsorganisationer, pensionsbolag och vissa partier bäddar för olika mer eller mindre genomtänkta förslag för att förbättra pensionärers ekonomi.
Men hur ser det egentligen ut? Har de som går i pension nu lägre inkomster än den tidigare generationen?
Tjänstepensionsförvaltaren Alecta presenterade för några veckor sedan en kartläggning i ämnet som tyvärr blivit underrapporterad i medier. Med hjälp av SCB har man tagit fram inkomstuppgifter för de tre miljoner svenskarna mellan 55 och 85 år. Företaget har tittat på årskullar och inkomstnivåer, och studerat utvecklingen över tid.
Slutsatsen är att alla får det bättre. Varje årskull pensionärer i studien har högre realinkomst än den föregående. Dagens 66-åringar har 72 000 kronor mer per år än 66-åringarna för tolv år sedan, räknat i dagens penningvärde.
Sifferexemplet avser medianinkomster men ökningen har skett i alla inkomstgrupper. De som tjänar minst har en högre inkomst som pensionärer än vad de hade när de jobbade, tack vare garantipensionen och bostadstillägget.
Till det som Alecta har fokuserat – inkomsterna – kan läggas det faktum att äldre i regel har lägre kostnader än de yrkesarbetande, särskilt de lite yngre. Det gör att pensionens storleksförhållande till arbetsinkomsten – om det så är 60, 70 eller 80 procent – inte riktigt speglar faktisk ekonomisk standard.
Utvecklingen borde inte förvåna. Stigande sysselsättning, god löneutveckling och värdestegring på pensionsfondernas aktieinnehav får genomslag på pensionerna.
Pensionssystemet är inte underfinansierat och pengarna tar inte slut, som det ofta påstås, då det inte är möjligt i dagens konstruktion. Systemet är individbaserat och kan som helhet över tid inte betala ut mer pengar än vad som finns i det.
Med det sagt kan vissa förändringar ändå göras. Reglerna behöver anpassas till att vi lever längre. Åldersgränserna för när olika pensionsdelar får betalas ut har höjts och kan successivt höjas ytterligare, samtidigt som arbetslagstiftningen och socialförsäkringarna anpassas därefter.
Det går också att göra förutsättningarna mellan olika löntagare mer jämlika. Bo Könberg, tidigare sjukvårds- och socialförsäkringsminister (FP), som ledde arbetet med pensionsreformen 1994, har föreslagit att tjänstepensionen görs obligatorisk för alla anställda. Arbetsgivare som inte har tjänstepension för sina medarbetare betalar då en pensionsavgift som införs stegvis.
Man kan också höja avgiften till den allmänna pensionen till den nivå där den var tänkt att ligga en gång i tiden, på 18,5 procent i stället för dagens 17,2.
Men allt detta är förändringar inom ramen för systemet. Dess hållbarhet och rättvisa mellan individer och generationer bygger på att pensionens nivå styrs av vad var och en betalar in, hur länge vi lever och hur ekonomin utvecklas.
Om politiker åsidosätter dessa principer och exempelvis via skatter betalar för höjningar av pensioner – eller för den delen inför selektiva, åldersbaserade inkomstskattesänkningar – kan resultatet bli olyckligt. Vi kan få kedjebrevsinslag där dagens yrkesarbetande finansierar de äldres pensioner, politiskt godtycke där ekonomiska förmåner till pensionärer delas ut och dras in, och där sambandet mellan arbetsinkomst och pension rycks isär.
De folkvalda som har tjuvstartat valrörelsen genom att tala om att höja pensionerna måste vara tydliga med vad det är de vill göra och på vilken grund. Hur ser det problem ut som de vill lösa och hur förhåller sig lösningen till de principer som håller samman ett pensionssystem som har tjänat Sverige oerhört väl?
Till sist: Den viktigaste äldrefrågan rör inte de äldres köpkraft. Den handlar i stället om personalrekrytering till och utbyggnad av omsorgen och vården av de ofta multisjuka över 80 år, som under ett antal år blir betydligt fler. Där behöver mer politisk kraft läggas.