Socialdemokraternas sökande efter ett slagkraftigt vänsterbudskap till valet gör att partiet hasar ner i populism. Den kommer att fördjupa de politiska skyttegravarna och försvåra angelägna reformer.
Det senaste inspelet är en artikel på DN Debatt från finansminister Magdalena Andersson och fem partikamrater från Socialdemokraternas arbetsgrupp för jämlikhet. De sex målar upp en bild av ett Sverige som dras isär av ökade inkomstklyftor som måste, enligt dem, tätas med hjälp av en ”miljonärsskatt”.
Hur denna skatt är tänkt att utformas är höljt i dunkel men det handlar av allt att döma om en förmögenhetsskatt, dock inte på privatbostäder.
Verklighetsbeskrivningen är förryckt, jämlikhetsanalysen är torftig och lösningen är ekonomiskt destruktiv och bäddar för stora orättvisor.
Sedan 1990-talskrisen har Sverige blivit ett betydligt rikare land, något som har kommit alla inkomstskick till del. Mellan 1995 och 2020 steg reallönerna med 70 procent i genomsnitt. De totala inkomsterna har ökat mest i toppen, som de alltid gör när ekonomin går bra, inte minst tack vare kapitalinkomster till följd av värdestegring på allt från aktier till bostäder.
Men även sysselsättningen har ökat och utanförskapet har minskat. Före pandemin var andelen svenskar som försörjs med ersättningar och bidrag den lägsta på 30 år. Fattigdomen ligger nu på mycket låga nivåer, även i internationell jämförelse.
Flera av dessa plus är minus i den populistiska demagogin. Magdalena Andersson och kamraterna närmast beklagar utvecklingen eftersom ”inkomstklyftorna ökat”. Som om uteblivna reallöneökningar hade varit bättre, det som Sverige upplevde under den 20-årsperiod som föregick den senaste uppgången. Eller att aktieportföljernas, däribland pensionsfondernas, värden hade stått still.
När det gäller Socialdemokraternas lösning är få saker i den ekonomiska politiken så beprövade, välutredda och avfärdade som förmögenhetsskatt. Sverige har haft den och avskaffat den, eftersom den var ineffektiv och orättvis.
Kapital drevs ur landet och den samhällsekonomiskt skadliga skatteplaneringen var omfattande. Dessa problem, tillsammans med svårigheten att värdera onoterade tillgångar, gjorde att staten tvingades införa en rad undantag som i praktiken blev till gräddfiler för miljardärer.
Alla försök att återinföra något liknande kommer leda till samma sak. Men Socialdemokraterna vill lämna ytterligare en bred gräddfil i form av dagens regressiva fastighetsskatt där de allra dyraste bostäderna är så gott som skattebefriade. Och det är inte svårt att föreställa sig vad som händer på bostadsmarknaden om en rad tillgångar beläggs med förmögenhetsskatt medan bostäder görs till en trygg, närmast skattebefriad placering.
Sådan är populismen. Den formar en sakpolitik som sätter krokben på sig själv. Populister hävdar inte skatteprinciper, som att bostadsägare ska betala skatt på hela bostadens värde. I stället lurar de väljarna att någon liten, rik andel av befolkningen ska tvingas bidra med mycket mer, utan negativa följder för ekonomin och utan att skapa nya orättvisor.
Gå inte på den finten.