Under pandemin har frågan om beredskapslager för läkemedel, skyddsutrustning och medicinsk utrustning aktualiserats. Och det av goda skäl. På flera håll i Sverige var det under pandemins inledande skede brist på skyddsutrustning för sjukvårdspersonal och äldreomsorg.
Det framgår i radioprogrammet Kalibers granskning att det i somras eldades upp stora mängder sjukvårdsutrustning ur de kvarvarande beredskapslager som står under Socialstyrelsen. Bland annat handskar och munskydd för operation. Utrustningen var för gammal och nådde inte upp till dagens skyddskrav. Inte heller var det utrustning, även om den varit funktionsduglig, som kunde skydda sjukvårds- och äldreomsorgspersonal från coronasmittan, säger Johanna Sandwall, krisberedskapschef på Socialstyrelsen.
Men varför fanns så stora mängder oanvändbar utrustning i Socialstyrelsens beredskapslager? Varför var lagret inte redo för kris? Finns det några beslut om att montera ner lagren?
I reportaget framgår att Sverige sedan 1990-talet lagt allt mindre pengar på beredskapslagret. I intervjun förklarar Sandwall att pengarna som går till Socialstyrelsens lager i princip bara räcker till underhåll av lokaler, och de respiratorer som använts under pandemin. Pengarna har inte räckt till nya inköp av förbrukningsvaror.
Också regioner och kommuner har under pandemins tidiga skede inte haft tillräckligt stor tillgång på skyddsutrustning. På flera håll fick man snabbt ställa om. I Nyköping gick kommunen på jakt och ringde upp privata och offentliga verksamheter för att hitta skyddsutrustning.
I Eskilstuna rådde också brist på munskydd. Lagda beställningar dröjde, och äldreomsorgen blev särskilt påverkad eftersom att sjukvården prioriterades. För att råda bot på bristen gjorde kommunen egna munskydd av gummisnoddar och pappershanddukar. De användes av enstaka anställda inom hemtjänsten under några dagar i slutet på mars och i början på april, men stoppades snabbt av region Sörmlands smittskyddsenhet.
Den går inte att planera bort varje risk eller fara. Det är inte heller möjligt att veta vad nästa kris är och vilken specifik utrustning som behövs för att hantera den. Därför är det bra om offentliga verksamheter kan ställa om snabbt för att införskaffa vad som behövs.
Men ett återupprättande av statliga beredskapslager för läkemedel och viktig skyddsutrustning kan minska en del osäkerheter i systemet. Tydliga krav på hur länge kommuner och regioner ska kunna klara sig utan leveranser från staten kan också vara klokt, så att det råder lika förutsättningar över landet.
Beredskapslager innebär inte bara att kunna hantera en akut situation, utan även om att ha en buffert för att hantera långsiktiga bekymmer. Om leveranser störs eller hindras måste nya leverantörer hittas.
Det behöver finnas tid att granska leverantörernas förmåga att producera och leverera. Utrustning som köps upp måste också uppfylla nödvändiga standarder så att personal inte riskerar liv och hälsa när de använder den. Risken är annars att man hamnar i en situation som i våras, där bland annat Eskilstuna kommun och Region Sörmland lurades att köpa in felaktiga ansiktsskydd.