Nyamko Sabuni fyller snart ett år som partiledare för Liberalerna. Strax innan hon valdes på partiets landsmöte skrev vi på ledarplats om relationerna och pengarna i hennes valkampanj. Frågorna som hängde i luften var vilka som hade bidragit till kampanjen med pengar och tjänster.
Varför var det viktigt? I grunden av samma skäl som det är önskvärt med öppenhet kring exempelvis partibidrag, en princip som det numera råder bred enighet kring. Den som slantar upp kan ibland påverka. Det bästa sättet att förhindra att sådan påverkan blir olämplig är att låta alla se vem som betalar till vem.
Eftersom Sabunis valkampanj var lång och till synes påkostad var det särskilt intressant att sprida ljus över pengarna. Men inte bara därför. Den tidigare partisekreteraren Johan Jakobssons dubbelroll som en nyckelperson i Sabuni-kampanjen och delägare i Nordic Public Affairs reste ett extra frågetecken. Byrån arbetar med påverkansarbete riktat mot politiken för uppdragsgivare som håller sig dolda.
Men partiet krävde ingen redovisning. Bidragsgivarna har i allt väsentligt förblivit okända. I dagarna har dock Svenska Dagbladet berättat mer om relationerna mellan Jakobsson, hans byrå (som han lämnade vid årsskiftet) med uppdragsgivare och personer i Liberalernas partiledning.
Tidningen beskriver Jakobssons del i Sabuni-kampanjen och hur Nordic Public Affairs arbete för fordonstillverkaren Scania blev Liberalernas politik. Det handlar om Sabunis första utspel som partiledare: en statlig kommission för att ställa om godstrafiken till el, ett krav som januaripartierna senare gjorde till Sveriges politik.
Enligt SvD:s källor fanns det ett Nordic PA-uppdrag också bakom Moderaternas och Kristdemokraternas beslut att lämna energiöverenskommelsen, som Liberalerna sedan tidigare stått utanför.
Denna politik är i sig inte främmande för Liberalerna som länge, och med allt starkare klimatskäl, drivit på för bättre förutsättningar för kärnkraft.
Nyamko Sabunis försvarare upprepar också ramsan att det inte är något fel med att politiker lyssnar på näringslivet. Det är att blanda bort korten. De allra flesta vill ha ett välfungerande näringsliv som grund för välstånd och demokrati. Alla politiker behöver känna till den verklighet som företagen möter.
Men ekonomisk, arbetsmarknads- och all annan politik handlar om mål- och intressekonflikter. Näringslivet är inte en monolit som politiker kan välja att lyssna eller inte lyssna på. Det handlar i stället om en stor mängd aktörer och osorterade specialintressen – branschorganisationer men även enskilda företag – var och en med sin egen agenda. Den kan sammanfalla med ett partis men går mycket ofta ut på sådant som att äska statsbidrag, vinna skattefördelar eller hålla undan konkurrenter. Inte minst klimatomställningen är full av den typen av strider mellan olika intressen med stora pengar i potten.
För att förstå denna miljö och de olika agendorna behöver politiker lyssna på lobbyister. Men de ska göra det på sina egna villkor och i full öppenhet, inte tvärtom hjälpa påverkansarbetet att hålla sig undan offentlighetens ljus.
Tyvärr är det på flera håll just så det går till. Där en vanlig väg är hemliga uppdrag till lobbyister som exempelvis skriver policyunderlag, riksdagsmotioner och debattartiklar åt politiker.
Liberalerna kring Sabuni finns nu bland dem som tagit detta ett steg till. Vissa särintressen har fått en alldeles egen kanal till åtminstone somliga i partiledningen, via en person och en lobbybyrå som haft en viktig roll i partiledarens väg till partiledarposten och där kampanjfinansieringen har förblivit hemlig.
Om Liberalerna vill sprida ljus över detta, vilket de bör, behöver inte partiet uppfinna hjulet. Liberalerna har en mekanism för att hantera frågor som dessa, i form av etiska riktlinjer och en etikkommitté.
I de etiska riktlinjerna för Liberalernas kandidater, förtroendevalda och anställda står bland annat att de ”ska agera så att ingen misstanke uppstår om att det politiska handlandet skulle påverkas av ovidkommande hänsyn”.
Den skrivningen fanns med i etikkommitténs bedömning av Europaparlamentariker Cecilia Wikströms bolagsstyrelseposter och ledde till att hon i sista stund tvingades kliva av som kandidat i EU-parlamentsvalet förra året.
Denna ledarsida ansåg att det beslutet var fel. Inte desto mindre finns det där som en nivå för vad Liberalerna accepterar vad gäller sina ledande förtroendevaldas relationer med ekonomiska intressen. Märk väl att det i Wikströms fall inte ens avlägset hade misstänkts någon påverkan på hennes arbete i politiska sakfrågor, samtidigt som hennes ekonomiska ersättningar för styrelseuppdragen låg öppna.
Det minsta som partiet bör begära från Nyamko Sabuni är att hon fullt ut redovisar pengar och andra tjänster som hon har fått under sin partiledarkampanj.
