Den 7 februari höll USA:s president Donald Trump och Japans premiärminister Shigeru Ishiba ett toppmöte i Washington DC. Vita huset publicerade därefter ett gemensamt uttalande:
”De två ledarna upprepade sitt starka motstånd mot alla försök från Folkrepubliken Kina att med våld eller tvång ändra status quo i Östkinesiska sjön [...,] betonade vikten av att upprätthålla fred och stabilitet kring Taiwansundet som en oumbärlig del av världssamfundets säkerhet och välstånd [...,] och uttryckte stöd för Taiwans meningsfulla deltagande i internationella organisationer.”
Detta är första gången som president Trump 2.0 har presenterat en så tydlig hållning gällande Taiwan.
Jämförelsevis kan nämnas att Sveriges riksdag i december förra året antog den svenska regeringens proposition 2024/25:34 om totalförsvaret 2025–2030. I propositionen nämns för det första att ”Kinas strategiska och militära agerande påverkar i tilltagande grad säkerheten även i det euroatlantiska området, inklusive Sveriges närområde.”
För det andra nämns hybridhot från Ryssland, Kina, och Iran – exempelvis ”otillbörlig informationspåverkan, desinformation, politiska påverkansoperationer, ekonomiska åtgärder, cyberangrepp, illegal underrättelseinhämtning, utnyttjande av juridiska sårbarheter, och fysiskt sabotage.”
Sist men inte minst nämns att "ett kinesisk militärt angrepp mot Taiwan skulle leda till långtgående konsekvenser för såväl regional som global säkerhet och ekonomi.” Även i Sveriges perspektiv utgör alltså auktoritära regimer uppenbara hot mot likasinnade länder.
Än värre är att Kinas inverkan på kriget i Ukraina verkar vara ett av de mest försummade hoten mot europeisk säkerhet. Européer måste därför överge illusionen om att Peking är en neutral part i kriget; Kina har tydligt valt sida. Peking har exempelvis stärkt sina militära band med Moskva och dess nära allierade: I juli förra året deltog Folkets befrielsearmé i militärövningar tillsammans med belarusiska soldater i Belarus. Det var första gången som kinesiska soldater befann sig vid Natos europeiska gräns.
I deklarationen från Natos toppmöte i Washington samma månad konstaterades vidare att Kina har blivit en ”avgörande möjliggörare” för Rysslands fullskaliga invasion och senare krig mot Ukraina genom sitt så kallade ”gränslösa” partnerskap. Kina utmanar därmed den euroatlantiska säkerheten på ett systemhotande vis – enligt deklarationen också genom ”ihållande skadlig cyber- och hybridverksamhet, inklusive desinformation, som härrör från Kina.”
Vad detta kokar ned till beskrivs bäst med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens ord: ”Säkerheten i Europa är oskiljbar från säkerheten i Indopacific.” Sedan 2019 ser EU visserligen Kina som en samarbetspartner, men också som en ekonomisk konkurrent och en systemisk rival. Och Kinas ambitioner – som inte bara omfattar Taiwansundet utan även Sydkinesiska sjön, Östkinesiska sjön, Stilla havet, Indiska oceanen, Afrika, och Östersjön – har vållat stor oro även bland andra likasinnade länder.
Men hot vinner inte människors hjärtan. Som global fredsmäklare kommer Taiwan beslutsamt stå fast vid att Taiwansundets fredliga och stabila status quo upprätthålls. Samtidigt uppmanar vi alla likasinnade länder att stärka sitt stöd för säkerheten och stabiliteten i såväl Taiwansundet som Ukraina.
Klement Gu
Taiwans representant i Sverige