Oberoende av utfall kommer Liberalernas kommande extra landsmöte i slutet av november att bli historiskt. Vilken väg ska partiet ta?
Ska Liberalerna genom att stanna kvar i en av Sverigedemokrater beroende regering bryta sitt historiska motstånd mot allt samarbete med partier som SD eller kommer landsmötet att säga nej. Kommer landsmötet att kräva att Johan Pehrson för att bli vald partiledare lämnar det blå-bruna regeringssamarbetet?
I inledningen till Liberalernas partiprogram står det: ”För att friheten inte ska bli ett privilegium för vissa behövs internationell solidaritet och stöd till demokratiska krafter i ofria länder. De demokratiska värdena måste försvaras också på hemmaplan, och varje tendens till rasism, ojämställdhet, inskränkthet och intolerans bekämpas”.
Med det steg Johan Pehrson och Liberalerna tog genom att skriva på Tidöavtalet och sätta sig i Ulf Kristerssons regering har man också accepterat att Sverigedemokraterna fått avgörande makt över stora delar av politiken. De får förutom ett samordningskansli hos regeringen ett antal politiska tjänstemän på departementen. För oberoende politiska bedömare som granskat vad de fyra partierna fått ut av Tidöavtalet står det klart att vinnarna är Sverigedemokraterna och de stora förlorarna Johan Pehrson och Liberalerna. De har inför Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons politiska paradigmskifte fått ge vika på en rad av sina absolut viktigaste kärnfrågor som migration och rättsväsende.
Inför det kommande landsmötet blir det nödvändigt att ge besked om var Liberalerna står. Kritiken mot Johan Pehrsons beslut att skriva under Tidöavtalet och föra in fem statsråd i en av SD tungt beroende regering har varit omfattande – såväl från liberaler i Sverige som i Europa. Gamla liberaler som Bengt Westerberg, Maria Leissner och Barbro Westerholm har ställt sig oförstående inför sitt partis val att ge Sverigedemokraterna en plats i kanten av regeringsbordet. Också europeiska liberaler har ställt sig frågande till det svenska beslutet att vara med i en regering uppbackad av SD och att med det ge mer legitimitet till ett ur nazistiska rörelser sprunget parti.
Hur stark den europeiska misstron mot Liberalerna och deras medverkan i Ulf Kristerssons SD-beroende regering är märks i de snabba reaktioner som kom när Tidöavtalet presenterades. Från den liberala gruppen ”Renew Europé” i EU-parlamentet restes frågan om de svenska Liberalerna kunde få vara kvar i den. Den center/liberala paraplyorganisationen Alde har beslutat att skicka en grupp utredare för att ta reda på hur relationerna mellan de fyra partierna i regeringssamarbetet ser ut. En högst extraordinär åtgärd, vilket även liberala ledarskribenter noterat.
Att det kommande landsmötet kommer att bli avgörande för hur Liberalerna kommer att uppfattas för framtiden är tveklöst. Kommer den socialliberala linje som länge varit rättesnöre för Liberalerna med klart ställningstagande mot fascism och andra odemokratiska rörelser att överleva eller kommer en politik få ta över som för några statsrådsposter lånar ut sig till en regering helt beroende av ett parti som hyllat Orbans Ungern och vars företrädare förnekar vetenskap och klimathotet. Avgörandet kan ligga i händerna på de 183 ombuden.
Till skillnad från partiledarna för de övriga partierna i regeringsunderlaget är Liberalernas Johan Pehrson bara tillförordnad. En av huvudpunkterna på det extra landsmötet är att välja en ordinarie partiledare. Här kan ombuden, för att säga ja till den nya partiledaren, ställa kravet att Liberalerna återgår till att följa partiprogrammets inledande ord och lämnar den av SD-beroende regeringen Kristersson. Men kommer det att ske?
Robert Björkenwall
frilansjournalist, utredare
Jaan Ungerson
diplomerad omvärldsanalytiker