Att det pågår och har pågått åldersförtryck sedan decennier tillbaka är ett faktum. Vi har sett det inom arbetslivet och i samhället. Men det vi nu ser är att även omsorgen och de främjande insatserna för de äldre prioriteras ned och i vissa fall till och med tas bort.

Åldersdiskrimineringen återspeglas i hur samhället ser på äldre individer och hur viktiga deras behov och perspektiv är i samhällsplaneringen och prioriteringarna. I dag är åldersförtrycket förvärrat, då den egna plånsbokspolitiken vunnit mark och blivit en norm i samhället. Där de skatter som finansierar vår välfärd, där ibland äldreomsorgen, personalens arbetsvillkor och löner, går till de redan välavlönade enskilda personerna i stället för att komma till del för de äldre.

I Sverige är det kommunerna som ansvarar för att erbjuda en god hälso- och sjukvård åt personer i vissa boendeformer och verksamheter, Regionerna ansvarar för sådan hälso- och sjukvård som ges av läkare. Riksdag och regering lägger grunden, pekar ut riktningen och skapar förutsättningar. Riksdagen beslutar också om budget, med generella och riktade statsbidrag till verksamheten.

 Problemet som uppstått inom äldreomsorgen är att reformer har införts, bland annat gällande förbättring av arbetsvillkor, men man har glömt bort det viktigaste. Pengarna. 

Det saknas alltså ekonomiska incitament eller ökade budgetramar för kommunernas berörda nämnder. Så kommunerna, som i slutändan ansvar för omsorgen om de äldre och personalens välbefinnande och kompetensutveckling, förväntas hitta lösningar utifrån mycket små eller obefintliga handlingsutrymmen.

För att kunna finansiera den lagstadgade vården och omsorgen om våra äldre har kommunerna därför behövt effektivisera. Men det går inte att effektivisera hur länge som helst. Det vi ser nu är resultatet av alla dessa år med effektiviseringar genom minskad kvalitet, kompetensbrist och en nästintill obefintlig löneutveckling för personalen som arbetar inom äldreomsorgen.

Diskrimineringen kommer nu att fortgå, då det från statens sida inte verkar finnas ambitioner att kvalitetssäkra de arbetsuppgifter som utförs, eller bidra med finansiering för att kunna ge personalen kunskap och förutsättningar att ge god vård och omsorg. 

Föreställ er detta scenario inom en annan bransch, exempelvis inom industrin. Att chefen för ett stort företag skulle anställa personal utan utbildning, utan krav på kvalitet och ingen möjlighet för vare sig chefen eller personalen att kunna genomföra det centrala i uppdraget. Hur länge skulle ett sådant företag överleva?

Den strukturella åldersdiskrimineringen synliggörs således i de ekonomiska stödsystemen inom äldreomsorgen. Personal ges inte samma förutsättningar som andra yrkesgrupper. Satsningar uteblir.

I dagens äldreomsorg finns inga enkla jobb. Vården inom hemtjänsten har blivit mer avancerad och kommer att kräva än mer av personalen i framtiden då sjukvården, som i dag sker på sjukhus, kommer att förflyttas till det egna hemmet. Gränser mellan region och kommun kommer alltmer suddas ut vilket kommer kräva högre kompetenser, nya arbetssätt och förändrade prioriteringar inom äldreomsorgen.

Staten måste därför agera nu. Vi behöver höja yrkets status, fortsätta med utbildningsinsatser, förbättra arbetsvillkoren och förändra strukturer. Äldreomsorgen ska finansieras utifrån behov och det ska finnas tid att kunna ge kvalitativ vård och omsorg till våra äldre.

Eskilstunas och hela Sveriges äldre förtjänar en trygg ålderdom och den behöver prioriteras nu!

Majo Brostedt
Kommunalråd och vård- och omsorgsnämndens ordförande i Eskilstuna (S)