Den 15/9 hade Eskilstuna-Kuriren en artikel om ett planerat gruppboende i Ärla för personer med psykiska funktionshinder. Detta väcker tydligen starka känslor bland de boende. Känslor av oro och avståndstagande mot de kommuninvånare som behöver samhällets stöd för att klara sina liv
Jag har i hela mitt vuxna liv arbetat med personer med psykiska funktionshinder antingen yrkesmässigt eller ideellt.
I 50 år har jag levt med en bipolär sjukdom, en sjukdom som ibland innebär att jag måste få hjälp från vården för att överhuvudtaget orka leva vidare. Detta har gjort mig ödmjuk och skapat en förståelse för att vi som inte alltid går spikrakt genom livet också har rätt till samhällets hjälp och stöd när vår egen förmåga sviktar.
Fram till 1987 fanns det 36 000 vårdplatser inom den psykiatriska slutenvården. Det var på de före detta statlig mentalsjukhusen såsom Sundby sjukhus i Strängnäs eller S:t Anna sjukhus i Nyköping. S:t Anna lades ned 1971 och Sundby sjukhus 1987. Idag har vi endast cirka 2 300 slutenvårdsplatser kvar för människor med psykiatriska diagnoser och i behov av dygnet runt vård. Dessa totala institutioner skapade oftast mer lidande än de lindrade och bidrog till att patienter hospitaliserades och hade stora svårigheter att klara sina liv.
Från 1995 gäller psykiatrireformen vilket innebar att 1,5 miljarder kronor i en skatteväxling fördes över från de dåvarande landstingen till landets 290 kommuner som därmed fick huvudansvar för vård, stöd och service för personer med psykiska funktionshinder.
Eskilstuna har idag inte tillräckligt med särskilda boenden för personer med svårare psykiska funktionshinder. Därför måste man köpa platser för dyra pengar utanför Eskilstuna på HVB-hem.
Det är för mig rimligt att de ska få vård, stöd och service i sin hemkommun och där man är uppvuxen och har sitt nätverk. Därför måste vi kommunmedborgare som klarar livet utan samhällets stöd öppna våra hjärtan och låta dem bo här bland oss och få det personalstöd som kommunen kan erbjuda. Det finns fortfarande 2022 någon slags mytbild av att människor med psykiska funktionshinder skulle vara farliga. Sedan 1987 har vi avvecklat 34 000 vårdplatser i psykiatrin utan att något farligt hänt allmänheten. De här personerna som enligt planen skall flytt in ett särskilt boende i Ärla har ju dessutom tillsyn från personal. En del av dem delar av dygnet och andra hela dygnet.
Frågan om detta gruppboende i Ärla har skötts dåligt genom att det är bygglovsavdelningen på Stadsbyggnadsförvaltningen som skickat ut en samrådshandling. Detta borde gjorts av vård- och omsorgsförvaltningen som kallat till ett informationsmöte och berättat om planerna. Troll kan bara försvinna om man sticker hål på dem.
Som kommuninvånare hoppas jag att grannarna i Ärla hälsar sina nya grannar välkomna när boendet står klart. Och till dig som bor i Ärla och är rädd kan jag bara säga: det kan vara du som någon gång i livet behöver hjälp från samhället att klara ditt liv, eller dina barns liv. Det är 25 procent risk att du någon gång i livet drabbas av depressioner som kan behöva behandlas av sjukvården.
Fördomar kan bara besegras av öppenhet och tydlig information.
Hans Bergström
Före detta enhetschef inom socialpsykiatrin i Eskilstuna, sekreterare i 1989 års statlig Psykiatriutredning och har själv en bipolär diagnos