Även om Sverige (och Finland) den 5 juli fick samtliga Nato-länders godkännande, att bli kandidatländer som blivande Nato-medlemmar, så återstår sannolikt ytterligare några månader innan samtliga 30 medlemsländers parlament ratificerat detta. Estland blev 6 juli först med det godkännandet.
Det borde kanske bli klart redan till 1 oktober. Om nu inte Turkiets president Erdogan försöker sig på nya utpressningsmanövrer mot Sverige.
Just därför måste Sverige göra klart, inte bara för Turkiet utan för hela NATO, att samtalen om de turkiska kraven på ändringar i svensk lag och utlämning av personer som Turkiet pekat ut som terrorister nu måste vara över.
Den svenska ansökan om ett slutligt godkännande av vårt NATO-medlemskap tillsammans med Finland ligger fast. Lika fast ligger också den svenska rättsstatens principer.
Om NATO ser det som grundläggande viktigt att få med Sverige och Finland i alliansen måste de själva få också Turkiet att inse det. Ultimativa turkiska krav visavi Sverige och Finland måste bort från slutfasen inför godkännandet av vårt medlemskap. Detta är hela Natos ansvar. Inte Sveriges.
Turkiet har informerats om vad svensk lag och rätt säger. De krav Turkiet fört fram, för att i kretsen av NATO-länder inte bruka sitt veto och därmed stoppa en slutlig ratificering av svenskt och finländskt medlemskap, är i huvudsak omöjliga att tillmötesgå för ett land som vill fortsätta att betrakta sig som en demokratisk rättsstat.
Med kravet på ändringar i svensk terroristlagstiftning – samt krav på utlämnande av först dryga 30, och sedan påökat till 73 personer som skulle utvisas till Turkiet – har man visat en för det normala internationella umgänget total arrogans.
I den namngivna skaran finns i Sverige aktiva politiker. Den turkiska ambassadören i Sverige har också försökt diktera vilka organisationer Sverige måste bryta med.
För Sverige är det viktigt att visa att vi aldrig kan böja oss för hot och rättsvidriga krav. Inget NATO-medlemskap kan vara värt en från främmande makt dikterad förändring av den svenska rättsstaten. Vårt handlande nu är viktigt som signal till omvärlden om hur stabila Sverige och den svenska rättsordningen är.
Att vika undan för ultimativa krav skulle lätt kunna ge även andra idén att med hot försöka pressa fram förändringar. Om Turkiet skulle nå framgång med att få personer med svenskt medborgarskap utvisade, eller få svensk terrorlagstiftning att följa turkiska önskemål, kan nästa aktör bli Ryssland som genom hot om bombning av Visby ställer krav på att få tillgång till hamnen i Slite på Gotland. Eller Kina som genom hot om att lägga ned all personbilstillverkning i Sverige kräver aktivt svenskt stöd för en annektering av Taiwan.
Det Sverige hittills gått med på i kontakterna med Turkiet och president Erdogan är att vi ska ta del av vad de turkiska myndigheterna har att visa upp för sina önskade utvisningskrav från Sverige och Finland. Vi har också lämnat löfte om att ge stöd i kampen mot terrorism.
Samtidigt har både Sverige och Finland förklarat att beslut om utlämning av människor till Turkiet måste följa såväl nationell svensk och finländsk lag som internationell rätt. Ett avgörande om en utvisning från Sverige är möjlig ligger inte i händerna på regeringen utan på svensk domstol.
En svensk medborgare, eller en som begärts utvisad men inte begått något i Sverige straffbart brott, kan aldrig skickas ut ur landet.
För regeringen måste försvaret av rättsstaten, den internationella rätten och stadgan om mänskliga rättigheter väga tyngre än ett svenskt NATO-medlemskap. Visst kan man fortsätta samtalen med Turkiet.
Men sist och slutligen måste det vara NATO som gör klart för sin egen medlem att Sverige och Finland är viktiga pusselbitar i försvaret av Nordkalotten och Östersjön, mot ett alltmer auktoritärt Ryssland – och för en fortsatt på lag byggd demokratisk världsordning.
Robert Björkenwall
Journalist
Jaan Ungerson
Omvärldsanalytiker