Det som kommer fram från Jansson efter 5,5 år av tystnad synliggör den förenklade uppfattning politiken har, vilket var en del av min poäng. Det som jag hört i slutna rum och korridorer från politiken har nu offentliggjorts och uppvisar en avog och okunnig inställning till arkitekturens och stadsbyggandets möjlighet och kunskap. Jansson förminskar ämnet till orealistiska förväntningar, ”fint å fult”, dyrt och billigt, demokratiskt – odemokratiskt. Det är ett politiskt trick att polarisera och förminska både mig och den kritik jag framför vilket är signifikativt för kommunen – att den inte har fel eller inte vill lära.

Att ha en nyckelroll som stadsarkitekt som enligt beskrivning bl.a. innebar att vara ytterst ansvarig för de arkitektoniska bedömningar är motsägelsefullt i en organisation som är den mest hierarkiska kommun jag jobbat i. Med chefer, mellanchefer, teamledare och handläggare och i projekten projektledare, styrgrupper, politiska styrgrupper, arbetsgrupper och sponsorer som alla har mandat i arbetslinjen blir det svårt att nå fram. De flesta har inte en lika fri roll som jag har, många ska producera. Mitt uppdrag förutom att också producera går på tvärs och jag jobbar från ax till limpa. Jag ser, upplever och hör saker från möten, enheter, förvaltningarna och mitt jobb blir överlämningar och att inte tappa ”den röda tråden”. Tyvärr finns det inget mandat eller system för det förvaltningsövergripande jobbet och inte heller stort intresse att lära av de insikter jag fått och förmedlat. Det är inte en organisation byggd för staden kvaliteter eller kunskapsförmedling utan ett styrsystem för kommunens politiker.

I ekonomiska termer skulle stadsarkitekten kanske vara en controller som kollar siffrorna och ändrar vid avvikelser. Skillnaden i Eskilstuna är att man inte behöver ändra de avvikelser stadsarkitekten ser. 

Men det handlar inte om att jag ska ha veto men det borde betyda något på riktigt att det finns en erfaren stadsarkitekt. Det är ohållbart om jag måste argumentera för att vara med, jobba i motvind, att övertyga eller övertrumfa med argument och avhandlingar varje gång jag har förslag på förbättringar. Jag var aldrig en självklar spelare utan en slags intern avart mot linjeorganisation och beslutshierarkin. Om man vänder på det så har man nu gett veto till många ”icke arkitekter” via delegationsordningen. Frågan är om det är att föredra än utbildade inom arkitektur för vackra stadsmiljöer?

Det har aldrig handlat om fint och fult utan om kvaliteter i våra stadsmiljöer som ska ge hållbara byggnader och strukturer i mer än 100 år där skönhet är viktigt. Jag vet av erfarenhet att det sällan är byggaren(föredömliga byggare finns också)som vill staden väl förutom sin egen kalkyl och projekt. Här måste man säga ifrån och spänna bågen för att i bästa fall nå halvvägs.

En liknelse man kan använda är att man sätter inte en sjuksköterska på ett läkarjobb. Man respekterar varandra men man har olika roller och mandat att använda. På stadsbyggnadsförvaltningen och kommunledningskontoret verkar ibland en sjuksköterska kunna vara läkare och vice versa, kanske det kan kallas mångfald och demokrati men frågan är hur patienten, alltså staden kommer må?

Pengarna
”Lätt att ha visioner när någon annan betalar” och ”egenmäktigt mandat över andras pengar” är politiska överdrifter och grodor som oftast kommer från gammelbyggare av den äldre skolan samt tydligen en del nutida politiker. Jag har många exempel på när verkligt kostnadsdrivande processer sker utan min påverkan, jag tar upp ett par:

Politiken för Kfast väljer att sälja mark i Skogsängen inom ett pågående planarbete. I samma projekt tolkar fastighets- och exploateringskontoret att man måste få plats med en gigantisk förskola för 240 barn i en konceptbyggnad som inte är anpassad för platsen eller dess omgivning. Möjligheterna för en bra detaljplan försvåras extremt vilket genererar hundratals externa och interna timmar för att ro planarbetet i hamn vilket fortfarande inte färdigt pga av nya externa omständigheter.

I ett annat exempel ville Kfast inte bygga så många lägenheter som möjliggörs i detaljplanen på bästa läget i stan. Jag påpekade detta, liksom andra aspekter i deras bygglov som man inte lyssnade på. Det visade sig senare att man inte kunde få ihop kalkylen och ville därmed rita om hela projektet och utnyttja all byggrätt.

En sak som försvårar och fördyrar är att k-fast och foex inte har tillräcklig arkitektur- och stadsbyggnadskunskap samt tror sig stå över stadsbyggnadsförvaltningen eftersom de sitter närmre Jansson. Så den viktigaste insatsen för en kostnads- och tidseffektiv samt estetisk hållbar framtid är om dessa två blir mer jämbördiga med stadsbyggnadsförvaltningen samt respekterar varandra. Men för att detta ska ske måste den politiska ledningen vakna upp från en föråldrad och förenklad uppfattning kring vad arkitektur- och stadsbyggnadsprocess samt dess organisation är för att ge det bästa till Eskilstuna.