Föräldrars möjligheter att engagera sig i och bekosta idrottsaktiviteter varierar stort mellan olika bostadsområden.
Vi vet i dag att idrottsaktiviteter har positiva effekter för unga människor, oberoende deras klassbakgrund, etnicitet, kön och andra faktorer. Om idrotten fungerar som den ska (vilket den tyvärr inte alltid gör!), främjar den unga människors välbefinnande, självförtroende och sociala utveckling, men också deras betyg och ambitioner i skolan.
En SVT-kartläggning visar att 39,6 procent av alla ungdomar är aktiva i en idrottsförening, 42,4 procent av pojkarna och 36,7 procent av flickorna. Men allt färre unga människor ägnar sin fritid i idrottsföreningar. Ett skäl är att det mellan åren 2003 och 2023 har blivit dubbelt så dyrt att idrotta i en förening! (Riksidrottsförbundets nya rapport Smakar det kostar det. Om föräldrars kostnader för barnens idrott, Hertting & Wagnsson 2024).
Även föräldrars möjligheter att engagera sig i och bekosta idrottsaktiviteter varierar mycket. Barn till föräldrar med låga inkomster har sämre möjligheter att idrotta jämfört med barn till föräldrar med högre inkomster. Tillgången till organiserade idrottsaktiviteter i marginaliserade områden är ännu lägre än i privilegierade områden. Så ser det ut i hela landet enligt SVT:s kartläggning.
Hur ser det då ut i Eskilstuna? Här är 36,6 procent av ungdomarna aktiva i en idrottsförening; 41,4 procent av pojkarna och 31,4 procent av flickorna. Men det varierar mycket mellan områden. I exempelvis Trumtorp-Odlaren-Hagnestahill är 60,5 procent av ungdomarna aktiva i en idrottsförening (pojkar 64,5 procent och flickor 56 procent). Detta kan jämföras med Årby-Vallby där 24,5 procent av ungdomarna är idrottsföreningsaktiva (30,3 procent för pojkar, respektive 17,8 procent för flickor) eller Östra Nyfors där 21,1 procent är föreningsaktiva (27,3 procent för pojkar och 13,4 procent för flickor). Skillnaden är således stor mellan olika områden i Eskilstuna vad gäller deltagande i barn- och ungdomsidrott.
Den är också stor mellan pojkar och flickor: 64,5 procent för pojkar i Trumtorp-Odlaren-Hagnestahill jämfört med 13,4 procent bland flickor i Östra Nyfors. Dessa siffror rimmar mycket illa med idrottsrörelsens princip om ”allas rätt att vara med” och jämställdhetsmål (som ska uppnås 2025!), att kvinnor och män ska ha samma makt att forma idrotten och sitt deltagande i idrottsrörelsen.
Fler idrottshallar, ledare och mer pengar räcker inte. Frågan är större än så, menar debattörerna.
Oavsett bostadsområde, kön eller föräldrarnas plånbok bör unga människor kunna delta i idrotts- och föreningslivet. Det är viktigt för deras hälsa, utveckling, skolresultat och, i förlängningen, deras livschanser.
Att inte kunna göra det vore djupt olyckligt, när den psykiska ohälsan är hög (särskilt bland tjejer), skolprestationerna viker, gängrekryteringen ökar, och den sociala ojämlikheten tilltar.
En satsning på breddidrott, föreningsliv och fritidsaktiviteter bör högprioriteras av politikerna.
Fler idrottshallar, ledare och mer pengar räcker emellertid inte; utan frågan är större än så. Därför behöver en sådan satsning involvera fler än idrottsrörelsen. Myndigheter, kommuner, forskare och övrigt civilsamhälle måste göra gemensam sak med alla goda krafter i idrottsrörelsen. Idrotten är inte bara en spegelbild av samhället utan en aktiv kraft i skapandet av framtidens Sverige.
Sara Ferlander
Docent i sociologi vid Mälardalens universitet
Jonas Stier
Professor i socialt arbete vid Mälardalens universitet och styrelseledamot i Safesport Sweden