Ett försvunnet avtalsservitut avseende en gångväg från Ulfhällssidan upp till Långbergsparken genom Benninge har avhandlats flitigt den senaste tiden. Och ju mer man gräver, desto värre tycks soppan bli!
1956 säljer Strängnäs stad till Södermanlands läns landsting tomten nummer 1 i kvarteret Benninge för att landstingets lanthushållsskola ska kunna fortsätta i trygghet. I köpeavtalet nämns en befintlig väg mellan tomterna 1 och 2 som även i framtiden ska få nyttjas för gångtrafik till och från Långbergsparken. Landstinget medger att denna rätt intecknas som servitut (akt 2868) till förmån för nuvarande och framtida ägare till stadsägan nr 132 (stadsägan 132 är stadens mark inklusive Långbergsparken). Skolan medges i nästa paragraf rätt att vid behov inhägna sitt område dock med uttryckligt undantag för att den omnämnda gångtrafiken inte får hindras.
1995 antas den ännu gällande detaljplanen för området och där finns det aktuella servitutet redovisat i planhandlingarna.
2008, under den så kallade köksbordsregimen, då flera affärer mellan kommunen, genom dåvarande kommunalrådet Ann Landerholm (M) och dåvarande vice ordföranden för ägarstiftelsen bakom Europaskolan, Henrik Landerholm, påstods ha avhandlats ”hemma vid köksbordet”, träffades avtal mellan Europaskolan och kommunen om förhyrning av Benninge för grundskoleändamål.
En fastighetsreglering görs mellan Benninge 2 som ägdes av Strängnäs Fastighets AB och Benninge 3 som ägdes av kommunen ”för att skapa en mer ändamålsenlig fastighetsindelning”. Vare sig i köpekontraktet eller i kommunens ansökan till lantmäteriet begärs upphörande av det aktuella servitutet. Ändå beslöt förrättningslantmätaren att ta bort servitutet från 1956 med följande helt oriktiga beskrivning: ”Ett avtalsservitut där Benninge 3 ges rätt att använda gångstigar inom fastigheten Strängnäs 2:1 (före detta stadsägan 132) upphävs då servitutet inte fyller någon funktion. Gångstigarna går genom ett område som i dag är kommunal parkmark”!!!
Var denna vilseledande beskrivning avsiktlig?
Servitutet belastar i själva verket Benninge 3 till förmån för Strängnäs 2:1 och inte tvärtom som protokollet anger.
Detta är så anmärkningsvärt att det borde föranlett JO-anmälan om tjänstefel.
Genom en bilaga låter lantmätaren två kommunala tjänstemän i ett protokoll godkänna att servitutet upphävs.
Saken blir extra mystisk 2014 då de båda fastigheterna 2 och 3, slås samman till en och samma (Benninge 2) när kommunen säljer sin fastighet (nummer 3) till sitt Fastighetsbolag (som äger Benninge 2).
Enligt Lantmäteriets dagboksblad i ärendet beställer en förrättningslantmätare från Riksarkivet en kopia av servitutet. I en tjänsteanteckning frågar lantmätaren kommunens tjänsteman huruvida ”avtalsservitutet (akt 2668) ska förordnas gälla på Strängnäs Benninge 2 efter fastighetsregleringen”. Kommunens tjänsteman återkommer på telefon och ”meddelar att servitutet ej ska förordnas och att det gärna får plockas bort”!
Vad är det för avtalsservitut som lantmästaren avser? Det enda kända (2868) har ju Lantmäteriet självt redan 2008 upphävt? Vilket en förrättningslantmätare borde känt till sex år senare och inte behövt ställa frågor om. Något servitut med beteckningen 2668 har inte gått att finna ett spår av.
Alla dessa märkligheter mynnar ut i en enda slutsats: kommunen måste genomföra en fullständig genomlysning av detta ärende och tillse att de uppenbara felaktigheter som förekommit, rättas till och att allmänhetens intresse av passagen till Långbergparken enligt det ursprungliga avtalet och servitutet, återställs och säkras genom en ny inskrivningsförrättning, innan något vidare sker med de inblandade fastigheterna.
Ett politiskt beslut till förmån för alla nuvarande och framtida kommuninvånare ska inte kunna slarvas bort av tjänstemän vare sig de är okunniga eller ej. Men tyvärr ser vi det nu allt oftare.
Mats Werner
Mariefred
Före detta kommunstyrelseledamot, före detta kommunfullmäktigeledamot och före detta ledamot av bland annat plan- och byggnämnden (KD)