Den pågående skoldebatten här på debattsidorna kretsar runt det faktiska problemet. Oppositionspartiet Strängnäspartiet blundar för att segregationen är den kommunala skolans faktiska problem. Moderaterna verkar dock vara överraskande överens med oss när de beskriver en skev skolstruktur.

Enligt Skolverket är det föräldrarnas utbildningsnivå som är den helt dominerande faktorn för hur stor andel av eleverna på skolan som klarar kunskapsmålet. Skolans kompensatoriska uppdrag misslyckas alltså.

Den kommunala högstadieskola i Strängnäs med lägst statistikvärde i Skolverkets statistik för föräldrarnas utbildningsnivå har 2,1 och 46 procent av föräldrarna har eftergymnasial utbildning. Den friskola som har högst värde har 2,6 och 80 procent av föräldrarna har eftergymnasial utbildning. De kommunala skolorna har i snitt strax under 2,2, friskolorna har knappt 2,6. De kommunala skolornas kompensatoriska uppdrag är märkbart större i Strängnäs.

Strängnäspartiets Lars Larsson skrev den 18 juli ett inlägg där han kritiserar Moderaternas verklighetsbeskrivning i deras tidigare debattsvar. Han tog då upp Täby, Solna, Upplands Väsby och Sundbyberg som exempel på liknande kommuner där enligt honom den kommunala skolan går bra.

I Sundbyberg, Solna och Upplands Väsby ligger några kommunala skolor med samma utbildningsvärde. De har då i stort samma andel godkända elever som i Strängnäs. I Täby har den kommunala skolan 2,7 i utbildningsvärde och över 90 procent godkända elever. En friskola i Täby och en friskola i Solna med samma utbildningsvärde som de kommunala skolorna i Strängnäs har knappt 40 procent godkända elever. 

Sett över tid levererar skolorna i Strängnäs enligt den socioekonomiska modell som Skolverket använder för att uppskatta skolresultat. De som segregerats åt gynnsamt håll presterar lite bättre än modellen och de som segregerats åt ett mindre gynnsamt håll presterar sämre än modellen. Det är inte alls förvånande att extremerna avviker i en statistisk modell.

Jag vill tacka Larsson för hans exempel på andra kommuner. Det blev nu så plågsamt och sorgligt uppenbart att skolan inte klarar att kompensera för elevernas förutsättningar från hemmet, oavsett om det är kommunal eller enskild skola. De föräldrar som inte själva kan stötta sina barn med studieteknik och studiemotivation får acceptera att deras barn får en utbildning som strider mot skollagens portalparagrafer. Även om jag skulle önska lite kraftord så går inte att svära i en debattartikel, hur kan vi som land ha tillåtit att det blev så här? Hur kan Strängnäs som kommun acceptera det?

I den tidigare mer blandade skolan hade lärarna bättre förutsättningar. Antalet elever som behövde lyftas vad det gällde studieteknik och studiemotivation var färre i enskilda klasser. Nyttan elever har av varandra i skolan var större förut och ska inte underskattas i att bygga en vettig pedagogisk miljö. Det är den kösystemsdrivna segregationen som är problemet och den struntar Strängnäspartiet i. Moderaterna ser den, men gör nästan inget åt det.

De små socioekonomiska resurser som nu fördelas till skolorna är långt ifrån tillräckligt. Insatser som mindre klasser, tvålärarsystem, högre andel behöriga lärare, speciallärare och utbyggd elevhälsa behöver fokuseras på enstaka skolor. Det är ineffektivt och kostar pengar, men det är resultatet av ett icke-fungerande skolsystem och det extrema uttryck det tagit sig i Strängnäs och i andra kommuner. Att blunda för grundproblemet löser ingenting.