Januariavtalet fyllde i dagarna ett år. Det utgör en stabilitet i mitten av svensk politik och innehåller många bra punkter, men som socialdemokrat har min största frustration varit över otillräckliga satsningar på välfärden.
Vi socialdemokrater har emellertid inte behövt övertyga vår partiledning eller riksdagsgrupp – satsningar på vård, skola och omsorg är det som alltid går först för Socialdemokraterna. I vårt partiprogram, valmanifest och i förhandlingsutgångsläget vid regeringssamverkan har satsningar för att stärka välfärden och kommunerna varit huvudprioritering.
Därför har orimliga prioriteringar och krav från Centerpartiet och Liberalerna väckt ilska. För att inte tala om när Moderaterna och Kristdemokraternas budget gick igenom förra hösten, med aktivt stöd av Sverigedemokraterna, innehållande slakt av såväl Arbetsförmedlingen som satsningar på kommunernas välfärd.
Att de högerkonservativa partierna nu propagerar för ökade välfärdssatsningar tillsammans med Vänsterpartiet, som visserligen får betraktas som hyfsat genuina i sin sakpolitiska hållning, är höjden av hyckleri. Höstbudgeten är ett av många exempel på högerpolitikens ständiga vilja att gynna det rikaste fåtalet framför att satsa på vår gemensamma välfärd med dess omfördelande kraft. Att förespråka privata sjukvårdsförsäkringar men vilja göra miljardbesparingar i den allmänna sjukpenningen, att driva en politik som endast kan tolkas som strävan mot ett amerikanskt välfärdssystem där plånboken styr – och parallellt plötsligt slåss för generella välfärdssatsningar, lyser förhoppningsvis igenom i sin skenhelighet.
För det handlar om politiskt spel. På samma vis som Vänsterpartiet nu utan vidare kan tänka sig göra gemensam sak med Sverigedemokraterna och att Moderaterna numera ser Vänsterpartiet som en oproblematisk samarbetspartner.
De senaste åren har det politiska klimatet kännetecknats av ultimatum, hot och högljudd budgivning. Att försöka trumfa varandra i kvantitet framför att gå till botten med systemfel och möta större samhällsproblem genom även förebyggande åtgärder. Hittills har det handlat om antalet poliser eller asylsökande inom ramen för en återhållsam migrationspolitik. Nu handlar plötsligt budgivningen om välfärdsmiljarder. En konfliktlinje och ett politiskt prioriterat område som, det politiska spelet till trots, bör välkomnas debatt kring. Dels för att kommunerna är i stort behov av välfärdsresurser vilket även högerpartier åtminstone ger uttryck för att ha uppmärksammat och nu låtsas bry sig om, dels för att det visar att Socialdemokraterna haft rätt hela tiden.
Josefine Helleday
Förbundsstyrelseledamot i SSU och kommunpolitiker (S) i Eskilstuna