Snart nog allt vi gör kräver numera en app. Att parkera bilen, köpa biljett till den efterlängtade konserten, sjukanmäla barnen, deklarera och så vidare. Samtidigt saknar många av oss grundläggande digital kompetens. Även de som har skaplig koll på tekniken svär nog ibland över att behöva ladda ned ännu en app, registrera ännu ett konto, och skapa ännu ett lösenord (som snart är bortglömt).

Det är sällan de tekniska lösningarna i sig som är problemet, men däremot överflödet av tjänster, bristen på samordning och avsaknaden av icke-digitala alternativ. Företag och myndigheter lanserar mängder av nya lösningar som vi förväntas förstå oss på, oftast helt utan utbildning eller support.

Det här skapar förstås klyftor i samhället. Och frustration. Länsbildningsförbundet Sörmland har nyligen genomfört en kartläggning* av digitaliseringens effekter i civilsamhället och inom folkbildningen, som bekräftar bilden:

• Pandemin, kombinerat med något som kan liknas vid en global digital kapplöpning, har fört med sig en forcerad, accelererad digitalisering. Det går fort nu!
• Den snabba samhällsomvandlingen skapar klyftor, digitala vinnare och förlorare – såväl i bildningsrörelsen som i samhället i stort.
• Utbildningsnivå, inkomst och social bakgrund (läs: klass) är viktigare än exempelvis kön, ålder och nationell härkomst för att urskilja vilka som tjänar respektive förlorar på digitaliseringen.
• Bildningsrörelsens grund, “fri och frivillig utbildning”, är viktigare än på länge för att undvika att människor hamnar i ett ofrivilligt digitalt utanförskap, eller ser sig tvungna att “hoppa på tåget” och bara åka med.

Många av våra cirkelledare och cirkeldeltagare vittnar om behovet av mer stöd, support, för att klara sig i en digitaliserad värld. Vissa har turen att ha en “digital ängel” vid sin sida, det vill säga en familjemedlem, granne eller kompis som rycker ut när det krånglar med nätbanken, swish, eller parkeringsautomaten.

Att vara beroende av familjemedlemmars och vänners välvilja är dock inte en modell som vi accepterar inom exempelvis skolan, sjukvården eller andra delar av välfärdssamhället. Men när det handlar om digitalisering och medborgarnas förutsättningar att ta del av grundläggande samhällsfunktioner tycks jämlikhetstanken helt ha raderats från vårt gemensamma internminne. 

De som saknar digital kompetens kan därmed inte delta på rättvisa villkor. Och även de “halvkompetenta” får kämpa och stressa på väg till jobbet, när biljettautomaten plötsligt är ersatt av ännu en app. 

Nu står vi inför vad många forskare kallar “en fjärde industriell revolution”. Digitaliseringen och utvecklingen av artificiell intelligens (AI) drivs på av nätverkssamhällets plattformsjättar, men också av staten och samhällsbärande privata intressenter som banker och försäkringsbolag. I detta läge behövs bildningsrörelsen som en civilsamhällets motvikt till “staten och kapitalet”. 

På folkhögskolor och i studiecirklar kan erfarna “änglar” välkomna nyfikna noviser ombord så att fler tillgodogör sig teknikens fördelar – men också för att tillsammans diskutera det digitala expresstågets hastighet, resväg och slutmål. Vi måste påminna oss om att digitaliseringen ska vara till för oss, styras av folket, inte tvärtom. 

Dessutom anser vi att företag, myndigheter och våra folkvalda politiker måste ta ett större ansvar, så att vi tillsammans kan skapa en långsiktigt hållbar, mänsklig och inkluderande teknikutveckling. Det behövs bland annat resurser till kompetenshöjande insatser, bättre support, samordning av tjänster och mer inflytande från medborgarna när nya tjänster planeras. 

Johanna Iggsten
Länsbildningskonsulent, Länsbildningsförbundet Sörmland

Johan Eriksson
Journalist och författare till projektrapporten “Vägar mot framtidens folkbildning”
__________________________________________________________________________________

*Hela rapporten med förslag till vägar framåt finns att läsa via www.lbfsormland.se