I två år har alla vi levt med covidpandemin och dess restriktioner. Restriktionerna som infördes var nödvändiga i ett försök att minska konsekvenserna av den pandemi som helt plötsligt kom att drabba oss. Alla medborgare blev tvungna att ta sitt ansvar för att begränsa följderna av covid-19 som kom att drabba oss på varierande sätt. Våra nära och kära som hade sitt boende inom åldringsvården fick vi inte besöka på.
Det var till och med så illa att många av oss inte fick ta ett sista farväl av dem när de begravdes. Högskoleelever var tvungna att bedriva sina studier via distans. Detsamma gäller för många gymnasie- och grundskoleelever. Effekten av detta har vi inte helt klart för oss ännu, men flera experter inom skolområdet vittnar om att framför allt svaga elever har drabbats negativt av distansstudierna.
Inom kulturlivet har i princip all verksamhet legat nere. Artister, musiker, tekniker och övriga yrkesgrupper har näst intill drabbats av yrkesförbud. Nöjesbranschen såsom dansställen, biografer och restaurangverksamhet har även drabbats hårt av dessa restriktioner. Dessa yrkesutövare har alltså förlorat stora delar av sin inkomst, alternativt blivit arbetslösa.
När det gäller nöjen och kultur är det inte bara de professionella utövarna som drabbas. En stor del av kultur-och nöjesutbudet, såsom körsång, dans, revy och teater, arrangeras av ideella föreningar, där merparten av dem är amatörer. Dessa ideella föreningar verkar inte sällan på små orter och är ofta navet i traktens kulturutbud. Restriktionerna innebar också att ungdomar inte fick delta i sina fritidsverksamheter såsom, körsång, dramagrupper, dansverksamhet och så vidare.
Det finns dock ett undantag när det gäller dessa restriktioner. Den gäller elitidrotten, som har fått bedriva sin verksamhet. Visserligen med begränsad publik eller ibland helt utan publik. Även ungdomsidrotten har tillåtits att fortsätta med sin träningsverksamhet.
Andra företagare låter sina anställda arbeta hemifrån, för att minska smittorisken. I fotbolls EM 2021 lät man de deltagande lagen fara kors och tvärs i Europa eftersom EM arrangerades i 13 olika länder, mitt under den pågående pandemin. I handbolls EM, som pågår i skrivande stund, har över 100 av 600 spelare drabbats av covid-19. Trots detta fortsätter turneringen.
Snart är det dags för OS i Peking. Då kommer idrottare från hela världen att samlas i ett land som har bland världens hårdaste restriktioner, med avseende på att förhindra spridningen av pandemin. Hur är det möjligt att RF, specialförbunden och Sveriges olympiska kommitté (SOK) tillåter det? Dessa yrkesutövare får en särställning gentemot andra yrkesutövare som också har satsat flera år för att nå sitt mål.
Ta en krogägare som har satsat både pengar och tid för att nå sitt mål som kanske får allt spolierat. Nu vet vi att alla inte kan delta i OS eftersom flera idrottare har drabbats av covid-19. Vad får då spelen för värde när inte de allra bästa kan delta?
Att bedriva elitidrott är inte gratis, tvärtom. Därför har idrottsrörelsen, liksom merparten av all verksamhet som drabbats ekonomiskt av restriktionerna, fått ekonomisk stöttning av staten. Varje gång detta har skett har ordföranden i RF, Björn Eriksson, fått stort utrymme i massmedia. Där inleder han varje gång med att han förstår att regeringen och Folkhälsomyndigheten kommer med sina restriktioner. RF vill ju liksom alla andra ta sitt ansvar i dessa svåra tider. I nästa andetag påpekar han att bidraget är alldeles för litet.
Det massmediala utrymmet för Björn Eriksson har varit osedvanligt stort under pandemin. Hur många andra organisationers representanter inom kulturen har fått samma utrymme för att belysa sina svårigheter? Här har massmedia mycket kvar att leva upp till.
Avslutningsvis vill jag säga att vi alla måste hjälpas åt för att så snart som möjligt få stopp på pandemin. Allt för att vi alla ska kunna återgå till ett normalt liv, inklusive idrottsrörelsen. För att uppnå detta måste även idrottsrörelsen med Björn Eriksson i spetsen bidra.
Stig Bergman