Kärnkraften blir återigen en valfråga. Det står klart efter de fyra högerpartiernas inlägg på SvD Debatt 7/2. De räknar med draghjälp av den pågående internationella energikrisen. Berättelsen är att särskilt de höga elpriserna i Sverige beror på att ett antal kärnkraftverk lagts ned ”av politikerna”. Lösningen är att börja bygga ut kärnkraften igen.
Men de höga energipriserna här beror inte på svensk energipolitik. Tvärtom är det en del av en global energikris, beroende på att produktionen av fossila bränslen, främst naturgas, inte återhämtat sig i den takt som behövs föra att möta den ökande efterfrågan under 2021. Nedläggningen av kärnkraftverk i Sverige beror, som alla egentligen vet, inte på politiska beslut, utan på bristande lönsamhet. En storskalig utbyggnad av kärnkraften förblir mycket dyrare än en fortsatt satsning på sol, vind, vatten och bioenergi. Enligt en aktuell beräkning publicerad av den amerikanska investmentbanken Lazard kryper vind- och solkraft nu ner under 30 USD/megawattimme medan kärnkraftens kostnad minst blir cirka fem gånger högre. I de nya kärnkraftverken i Frankrike och Finland ligger kostnaden fem-sju gånger högre än i genomsnittlig vindkraft.
Det är ju inte heller så att Sverige har någon brist på el. Tvärtom motsvarar den svenska elproduktionen på årsbasis numera ungefär en och en halv gång den svenska förbrukningen. Och med den utbyggnad som nu är på gång kan vi få utrymme att fördubbla vår elkonsumtion inom några år. Utmaningen är att få till ett mer flexibelt system, för att möta variationer i efterfrågan och produktionsförutsättningar över tid. Men här är den oflexibla kärnkraften till föga hjälp. Vattenkraften, som är den viktigaste källan för flexibilitet, vilket skulle kunna öka väsentligt genom att bygga så kallade pumpkraftverk. De gör det möjligt att använda temporär överskottsenergi till att pumpa tillbaka vatten och återanvända det när behovet ökar. En annan möjlighet är att producera el med biobränslen, i första hand i värmekraftverk, som också producerar fjärrvärme. Från näringen har det just kommit ett förslag om att öka kapaciteten och flexibiliteten i befintliga värmekraftverk genom en teknik för energilagring. Det skulle ganska snabbt kunna öka elproduktionen motsvarande två kärnkraftverk till en bråkdel av kostnaden. På medellång sikt kan man också bygga ut fjärrvärme med kraftvärmeverk en hel del.
Men den verkliga revolutionen ligger om hörnet. Det är den storskaliga introduktionen av vätgas som energibärare. Vätgas är lätt att transportera och lagra, och kan produceras av förnybar el. Det öppnar också upp för sol- och vindkraft som global handelsvara. Inte minst värdens ökenområden får då möjligheter till storskalig produktion av vätgasburen sol- och vindkraft. En överlevnadschans för många av dagens oljeekonomier. Samtidigt kan storskaliga, ekologiskt planerade, återbeskogningsprojekt, till exempel i Afrika, leda till positiva klimateffekter, förbättra förutsättningar för jordbruket och öka värdens tillgång på träråvara och bioenergi.
EU-kommissionens förslag att ta med kärnkraften i taxonomin innebär inte att miljö- och säkerhetshoten kring kärnkraften har försvunnit. Framställningen av kärnbränslet är en oerhört smutsig affär. Av den uranmalm som bryts är det bara cirka en promille som kommer till användning. Resten blir ett höggradigt radioaktivt slagg som ofta dumpas i den lokala miljön. Huvuddelen av all uranbrytning sker i fattiga, auktoritativt styrda länder, cirka 40 procent i det kaotiska Kazakstan. Nästa led är den oerhört lilla risken för en oerhört stor katastrof i form av en härdsmälta i ett kärnkraftverk i drift. Det skulle vara omöjligt men Three Mile Island, Tjernobyl och Fukushima lär oss att man aldrig kan säga aldrig. Vi måste kallt räkna med fler sådana katastrofer om vi bygger ut kärnkraften. Till sist frågan om det högaktiva avfallet. Det är en oerhörd utmaning, eftersom en miljondels gram kan döda, och avfallet fortsätter att vara farligt i minst 100 000 år. Många forskare ifrågasätter metoden med kopparkapslar och menar att det finns risk för läckage redan inom ett århundrade. Flertalet kärnkraftsländer har inte någon godkänd lösning på avfallshanteringen.
Kärnkraftens förespråkare sätter nu sitt hopp till småreaktorer, så kallade SMR, som nu håller på att utvecklas. Men om de verkligen blir billigarare och/eller säkrare vet vi inte än. Så länge de bygger på dagens lättvattenteknik kvarstår de extrema avfallsproblemen, som kanske till och med blir mer svårhanterliga.
Mer betydelsefullt vore det om det blev ett genombrott för fjärde generationens kärnkraft. Inte så mycket för att det skulle ge oss en särskilt bra energiförsörjning utan för att den kan hjälpa oss att hantera arvet efter lättvattenreaktorerna. Om det går som det är tänkt ska man kunna driva reaktorerna med det högaktiva avfallet från lättvattenreaktorerna. Och 4 G-avfallet behöver ”bara” förvaras säkert i 1 000 år i stället för 100 000. Men trots årtionden av forskning låter genombrottet fortfarande vänta på sig.
Så tills vidare får vi räkna med att kärnkraften förblir dyr, riskabel och onödig.
Pär Granstedt
Tidigare riksdagsledamot (C)
Brirgitta Hambraeus
Tidigare riksdagsledamot (C)
Hans Lindqvist
Tidigare EU-parlamentariker (C)