Flera ledande politiker till höger om ”mittlinjen” gör nu sitt bästa för att lansera kärnkraften som ett sätt att uppnå våra klimatmål. Jag frågar mig hur man då tänker.
Kärnkraftverk behöver uran som bränsle. Brytningen av uran har stor miljöpåverkan och medför stora utsläpp av koldioxid. Därför vill vi, trots god tillgång, inte ha uranbrytning i Sverige. Vi slipper se brytningen men vill ha uranet. I vanligt språkbruk brukar detta kallas dubbelmoral.
När så bränslet har gjort sin nytta i kraftverken hamnar det som avfall. Ännu vet ingen hur detta ska hanteras. Man menar på fullt allvar att avfallet ska förvaras i kapslar på 500 meters djup och där ska det ligga i 100 000 år. För att få lite perspektiv på den tidsrymden vill jag påminna om att vi nyss har firat påsk till åminnelse av en person som gick här på jorden för 2 000 år sedan. Hela tanken att kommande generationer ska tvingas ta ansvar för vårt miljömässiga lättsinne känns skrämmande och etiskt och moraliskt förkastligt.
Men kärnkraften är ju fossilfri? Stämmer detta? Redan 2009 gjorde Stanforduniversitetet en studie av olika kraftkällors koldioxidutsläpp sett ur ett livscykelperspektiv, alltså från brytning till det att man efter ett antal år monterat ner anläggningen. Man fann, inte helt oväntat, att kolkraft släppte ut mest koldioxid per producerat kilowattimme, 439 gram. Därefter kom kärnkraft med 125, följt av exempelvis småskalig vattenkraft och solkraft med vardera 20 gram. Lägst hade vindkraft med 5 gram per kilowattimme.
Kärnkraften har med andra ord hela 34 procent av kolkraftens utsläpp. Vattenkraft och solkraft har enligt studien avsevärt lägre utsläpp än kärnkraft. Slutsats: Kärnkraften är definitivt inte fossilfri. Dags att avliva myten om fossilfrihet.
Värt att notera är att förespråkarna för kärnkraften företrädesvis finns bland politiker. Energibolag och andra investerare har inte visat något intresse av att bygga ny kärnkraft. Detta trots att det efter energiöverenskommelsen år 2016 är fullt möjligt att bygga ny kärnkraft för att ersätta den gamla.
En rimlig slutsats är att kärnkraften kan vara en parentes i svensk kraftförsörjning. Förnyelsebar energi kan i dag produceras helt utan stöd medan ny kärnkraft är starkt beroende av statliga subventioner. Genom smarta elnät och moderna energilösningar kan vi gå en framtid till mötes med förnyelsebar elektricitet utan att behöva skämmas inför kommande generationer.