Förvaltningen uppmanar oss lärare att ha mod och förståelse för att kärvare ekonomiska tider väntar. Inlägget ger intrycket att ingenting i dessa svåra ekonomiska tider är ett resultat av egna fattade beslut.
De refererar ständigt till faktorer bortom förvaltningens kontroll, såsom statsbidrag, pandemi eller konkurrens från friskolor. Det är inte att ta ansvar.
Eskilstunaborna, vars skattepengar bekostar skolan, förtjänar bättre. Låt oss därför påminna oss om några av dessa många felsatsningar som förvaltningen helst vill glömma bort.
För det första: Grunden till gymnasieskolans stora underskott är startandet av en fjärde gymnasieskola – som redan efter ett fåtal år inte längre kan bära sina egna overheadkostnader utan istället måste administreras från S:t Eskils gymnasium.
Kombinationen av minskade elevkullar, större konkurrens från friskolor och kraftigt utbyggd kommunal gymnasieskola är grunden till underskottet, som för övrigt kommer att kvarstå även efter att S:t Eskils vackra C-hus offras. Att inse detta enkla samband kräver mod som de ansvariga uppenbarligen saknar.
För det andra: Förvaltningen visar återigen noll respekt för stadens kultur- och utbildningshistoria. S:t Eskils C-hus från 1885, där gymnasister slitit på stentrapporna i snart 140 år, ska vara det sista hus som ryker, inte det första.
När Västerås befann sig i en liknande situation, med ökad konkurrens från friskolor, valde man att lägga ner Wenströmska, inte Rudbeckianska gymnasiet med dess stolta historia och anor från stormaktstiden. Det var ett tufft beslut som visade på respekt för stadens arv och traditioner – och det var knappast en slump.
För det tredje: Förvaltningen presenterar ständigt testballonger, så kallade "förslag till beslut", utan att man räknat på vad en eventuell besparing skulle komma att innebära i praktiken. Dessa "beslut" dras sedan tillbaka efter några dagars folkstorm, som med St Eskils pampiga A-hus, eller efter några månader, som med den föreslagna flytten av Rekarnes elprogram.
Det visade sig i det sistnämnda fallet till och med innebära en fördyring, snarare än en besparing. Dessa testballonger utgör närmast skolboksexempel på hur man kan urholka förtroendet hos oss som jobbar i den utpekade verksamheten – men också hos allmänheten i stort.
För det fjärde: I fallet med Årby lägger man ner ett högstadium utan att kunna tala om för vare sig elever, föräldrar eller personal var de ska placeras i stället. Lina Axelsson Kihlbom efterfrågar ansvar och långsiktighet hos oss.
Men i fallet med Årbyskolan brister förvaltningen själv på – båda dessa punkter.
Förvaltningen missade att söka statsbidrag på 2,5 miljoner för gymnasieskolans lärlingsutbildning. Denna summa kan översättas till tre heltidstjänster eller nästan två C-hus.
För det femte: Förtroende i en organisation är avgörande, särskilt i kristider. De skandaler vi läser om i lokalmedia som rör förvaltningens personalpolitik bidrar inte till att ingjuta mod och förtroende hos oss som jobbar i verksamheten.
Vi behöver ett ledarskap som otvivelaktligen också har Eskilstunabornas bästa för ögonen. Från att ni har haft enbart en ekonomisk kris att hantera har ni nu också en djup förtroendekris.
Mot bakgrund av denna sorgliga soppa, kan det vara läge att påminna om att förtroende som sjabblats bort kan återvinnas. Men det kommer att ta tid och kräva mod.
Med ett sådant mod kan vi tillsammans rädda Eskilstunas skolor.
Alicia Sjöberg är lärare vid S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna