Det behövs förändring, utveckling och ett förbättrat skolsystem för att både kunna lösa den problematiska sjukfrånvaron och den psykiska ohälsa som många barn och unga lider av i dag.

När pandemin slog till blev många skolor på ett eller annat sätt tvingade att införa distansstudier. 

Resultatet blev att ny teknik och riktlinjer växte fram, tillsammans med en ökad mänsklighet och lyhördhet sett till varje persons behov. Men trots att de digitala möjligheterna är större än vad de någonsin varit tillåter inte skollagen att det skulle vara ett alternativ.  

Skulle vi kunna dra mer nytta av den utvecklande digitaliseringen i skolundervisningen för att kunna lösa den problematiska sjukfrånvaron?

Vi vet att många barn och föräldrar har ett behov av en mer flexibel skolmiljö idag. Många skolbarn tvingas att gå till en plats som känns rörig, ostimulerande och dränerande.

Hemmasittare är det nya svenska begreppet på barn och unga som av olika anledningar inte orkar gå till skolan. 

Enligt Skolverket och Skolinspektionen har runt 2 000 elever en “synnerligen lång och problematisk omfattning av frånvaro”. Mörkertalet tros vara stort -- statistik från SCB från 2017 pekar på närmare 5 500 elever från grundskolan till gymnasiet.

När vi vuxna inte orkar jobba blir vi sjukskrivna på grund av utmattning och utbrändhet, men när ett barn inte orkar gå till skolan på grund av stress och ångest då kallas det hemmasittare. 

Det är med frustration och motstånd många barn kliver in i den stökiga och otrygga skolmiljö som erbjuds. Att bli tvingad till en plats som känns värre än döden får deras kropp att strejka genom illamående, yrsel och en allmän utmattning. 

Vi behöver skapa skolor som passar alla och möter de olika sätt vi behöver lära oss på, skolor som är mer flexibla och faciliterande för alla personlighetsdrag och personlighetstyper. Vi har många systemfel för en väldigt stor andel av barnen och dessa barn mår inte alltid bra i skolan.

När ska vi våga förändra skolan, och lägga pengar och resurser på att byta ut vårt förlegade system som så många lider utav och inte får plats att utvecklas och blomma ut i? 

Vem är skolan till för? Jo, den är till för barnen, deras utveckling och utbildning, och det finns ett behov att göra skolundervisningen lättare och mer flexibel för både lärare och elever. 

Den digitala utvecklingen har skapat enorma plattformar för oss som öppnar upp möjligheten att som förälder få välja när man ser att ens barn inte mår bra i skolan, utan skulle behöva få jobba mer på distans. 

Kombinationen av distansundervisning och fysisk skola skulle en optimal lösning för många, då den skulle hjälpa en stor andel av barnen att orka med skolgången bättre. 

Digitaliseringen kan vara ett verktyg som hjälper till att ta bort vissa jobbiga parametrar som man i dag tvingar på både barnen och lärarna. 

Att vi behöver förändra, utveckla och förbättra skolsystemet är uppenbart.

Distansstudier kan vara en resurs och ett redskap för barn som skulle behöva mer flexibilitet, för att orka med skolan och samtidigt bevara sin psykiska hälsa.

Föräldrar ska inte behöva tvinga iväg sina barn till en skola som inte funkar. Det är skolan som ska möta eleven –  inte eleven som ska möta skolan.

Går det att skapa andra plattformar för lärandet? 

Ja, med dagens digitala utveckling går det, frågan är bara när vi ska ta steget och göra det.

För att möta varje elevs behov behöver vi både en skolmyndighet och en skolledning som är mer vidsynta. 

Malin Karlsson
Frilansskribent