Välfärden, den gemensamt ägda, demokratiskt styrda, ofantliga, offentliga sektorn. Kanske det finaste våra förfäder givit oss. Tyvärr är det fler än jag som kommit till insikten att dagens politikerklass vanhedrat denna gåva.
Våren 2020 gick jag ut årskurs nio på Mariefredskolan. Så jag upplevde haveriet. Ofta tog det en kvart för undervisningen att påbörjas. En av våra lärare närvarade aldrig, men trots utebliven undervisning fick sånär alla elever högsta betyg i ämnet. Stök, mobbning och skolkande var vardagsmat. Där utöver befann sig lärarna i öppet krig mot skolledningen. Hela lektionstimmar kunde gå åt att lyssna till lärarnas predikningar om rektorns brist på ledarskap.
Innan jag blev politiskt aktiv trodde jag att flumskolan uppstått ur dålig ideologi. Jag tänkte mig att frihetskolan bara genom dålig policy utvecklats till först flumskolan och sedan haveriskolan. Det var en naiv analys eftersom den förutsätter politisk agens. Sanningen är den att politiken inte tappat kontrollen, utan släppt den. Det är förvaltningen som styr – inte politikerna.
2016 trädde “skolutvecklingsprogram 2023” i kraft i Strängnäs kommun. Förhoppningen var att en långsiktig strategi skulle göra det möjligt för förvaltning och skolledningar att arbeta mer metodiskt för att få rätsida om den redan då negativa trenden vad gällde högstadieelevers avgångsbetyg. Det gick käpprätt åt skogen med den saken.
Tisdagen 26 september satt jag med på barn- och utbildningsnämndens möte. Då behandlades en utvärdering gällande “skolutvecklingsprogram 2023” som skolkontoret tagit fram genom att med skattemedel betala en extern utvärderare. 60 sidor långt var dokumentet, när en mening hade räckt: “Det gick käpprätt ... !"
Skolkontorets tjänstemän uttryckte sedan en önskan om att få utforma en ny sjuårsplan. Det vill säga utforma politik!
En frisk politikerklass hade självklart huggit ner förvaltningens fräckhet. I en demokrati är det ju rimligtvis de folkvalda som utformar politiken, inte tjänstemännen. Politikerklassen är dock inte frisk utan tvingar, bara genom sin passivitet, fram en politisk tjänstemannakår. När politikerna sover dansar byråkraterna på bordet, därför att de måste, därför att någon måste.
Hur man bedriver skolverksamhet är inte raketforskning utan uråldrig kunskap. Det som behövs är gammal hederlig ordning och reda. Ta efter friskolorna. Uppställning utanför klassrummet. Uppställning bakom bänken. Möte med bråkstakens vårdnadshavare. Sök upp skolkare. Släng ut den som stör undervisningen i korridoren. Bort med alla distraherande mobiltelefoner och spärra allt som är roligt att göra på datorerna. Över huvud taget mer tryckta studiemedel. Avskaffa "elevinflytandet" och låt i stället rektor skipa ordning.
Att detta inte gjorts beror på att politikerna tycker det är skönt att låta någon annan göra deras jobb. Problemet är bara att politikerlajvande tjänstemän inte har någon anledning att representera folkintresset. Byråkrater representerar byråkratintresset och så länge problem inte löses har problemlösarna kvar sina jobb.
En frisk politiker gör anspråk på den nödvändiga maktutövning som behövs för att mota haveriskolan i grind. Friska politiker är, till skillnad från våra sjuka politiker, villiga att hållas ansvariga.
Därför engagerar jag mig i barn- och utbildningsnämnden, för att befria tjänstemännen från att behöva styra skutan våra förfäder ärvt oss. För att skutan inte tillhör dem. För att de därför inte klarar av att reparera den. Då behövs nya reparatörer, nya politiker.
Viktor Elgholm
Strängnäspartiet, ersättare i barn- och utbildningsnämnden